Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flaubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
detalj, i det helas harmoni anar Flaubert »något slags
inre väsen, någonting likt en gudomlig kraft — något
lika evigt till sin princip»... »Hvarför skulle det
annars existera ett oupplösligt samband mellan det
mest exakta och det mest musikaliska uttrycket för
tanken?»
Skeptikern, som ej låter sig hejdas inför någon
tro, som i hela sitt lif förnekat, tviflat på Gud,
religion, framåtskridandet, vetenskapen, mänskligheten, blir
vördnadsfull och troende, så snart det gäller konsten.
Den sanne skalden skiljer sig enligt hans mening från
alla andra människor genom sin dyrkan af idén,
»åskådningen af det oföränderliga» (la contemplation de
l’immuable), d. v. s. religion i detta ords högsta
betydelse.» Han beklagar, att han icke föddes på den tid,
då folket dyrkade konsten, då det ännu fanns verkliga
konstnärer, »hvilkas lif och tanke endast var ett blindt
redskap åt skönhetsinstinkten. De voro Guds organ,
medelst hvilka Han uppenbarade sitt väsen för sig
själf; för dessa konstnärer existerade inte världen —
ingen visste något om deras lidande; hvar kväll gingo
de vemodiga till ro, och de betraktade människolifvet
med förundrad blick, såsom vi betrakta myrstacken».
För de flesta konstnärer är skönheten en mer
eller mindre abstrakt princip — för Flaubert är den
ett lika konkret föremål för lidelse som guldet för
girigbuken, makten för den äregirige, kvinnan för den
förälskade. Hans arbete liknade ett långsamt själfmord,
han hängaf sig åt det som den förryckte åt sin fixa
idé, med martyrens mystiska kärlek och hänförelse,
med offerprästens inre bäfvan, när han närmar sig
altaret. Så här skildrar han själf sitt arbete: »Sjuk,
öfverretad, tusen gånger om dagen genomlefvande stunder
af fruktansvärd förtviflan, utan kvinnor, utan lif, utan
den allra obetydligaste af jordelifvets leksaker fortsätter
jag mitt långsamt framskridande verk, lik en god
arbetare, som med uppkaflade ärmar, med håret
drypande af svett hamrar på städet utan att bekymra sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
