Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flaubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
år senare skrifver han till en älskad kvinna: »Jag
tycker om att analysera — den sysselsättningen förströr
mig. Fast jag inte besitter särskild fallenhet för att
se humoristiskt på tingen, kan jag omöjligt förhålla
mig riktigt allvarsam gentemot min egen personlighet,
ty jag finner mig själf löjlig, löjlig inte i meningen
af yttre, teatralisk komik utan enligt den inre ironi,
som hör människolifvet till och som ibland röjer sig
i de skenbart naturligaste handlingar, de vanligaste
åthäfvor. .. Allt detta måste man känna själf, att
förklara det är svårt. Du kan inte förstå det, ty hos dig
är allting enkelt och helt som i en vacker hymn till
kärleken och poesien. Jag åter är något i stil med
en arabesk i inkrustering: somliga bitar äro af elfenben,
guld och järn, några af färgadt papp, somliga af ädla
stenar, andra af järnbleck.»
Hans drömlif, hans inbillningslif är så rikt, att
det skymmer bort intrycken af den yttre världen; de
bryta sig och få en egenartad färgning, då de passera
genom detta medium. »Antitesen framträder
oupphörligt för mina ögon; åsynen af ett barn väcker hos
mig ovillkorligt tanken på ålderdomen, åsynen af
vaggan tanken på grafven. Då jag ser på en kvinna,
föreställer jag mig hennes skelett. Det är anledningen
hvarför glada skådespel göra mig beklämd och
sorgliga lämna mig likgiltig. Jag gråter så mycket invärtes,
i min själ, att tårarna ej kunna taga sig utlopp. En
sorg, som jag läser om i en bok, upprör mig mera än
en verklig sorg.» Här möta vi ett drag utmärkande
för de flesta naturer, som äro begåfvade med starkt
konstnärligt temperament. »I samma grad som jag
känner mig vek, öm och rörd inför diktade lidanden,
i samma grad bli de verkliga liggande torra och
liflösa i mitt hjärta; de kristallisera sig där.»
Tillståndet af oförklarlig likgiltighet inför en älskad
människas olycka, förtviflan icke af sorg utan öfver
frånvaron af sorg och medkänsla var Flaubert välbekant,
och enligt sin vana analyserar han oförskräckt detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
