Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flaubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
drag, under det nästan alla andra konstnärer försöka
dölja det icke endast för andra utan äfven för sig själfva,
med orätt uppfattande det som onaturlig egoism. Han
talar om sin sinnesstämning inför den älskade systerns
graf: »Jag var kall som grafstenen och endast
ohyggligt irriterad.» Hvad gör han i en sådan stund, då en
vanlig människa utan tanke på något annat öfverlämnar
sig åt sin sorg? Med grym nyfikenhet, »utan att
undantaga något i sina förnimmelser», analyserar han dem
»som artist». »Denna melankoliska sysselsättning
lindrade min sorg», skrifver han till en vän. »Du anser
mig kanske för en människa utan hjärta, om jag
bekänner för dig, att mitt nuvarande sinnestillstånd (d. v.
s. sorgen öfver systerns död) icke synes mig som det
tyngsta i mitt lif. På den tiden, då jag skenbart inte
hade något att klaga öfver, kände jag mig ofta långt
mera beklagansvärd.» Därpå följer ett långt resonemang
om det oändliga, om nirvana — ett resonemang, där
författaren lägger i dagen mycken upphöjd poetisk känsla
men mycket litet enkel, mänsklig sorg.
I det bref, där Flaubert skildrar en barndomsväns
begrafning, når hans estetiska förhållande till sorgen den
filosofiska kontemplationens höjd. »På den aflidnes
kropp sågos ohyggliga tecken till upplösning; vi lade
liket i dubbel svepning. I detta skick påminde han
om en egyptisk mumie svept i sina bindlar, och jag
kan inte skildra, hvilken känsla af omätlig glädje och
befrielse jag erfor å hans vägnar i det ögonblicket.
Dimman lyste hvit, skogen stod mörk mot himlen, två
vaxljus lyste i den gryende hvita morgondagern,
fåglarna sjöngo, och jag erinrade mig ett par rader ur hans
dikt: ’Han flyger som en glad fågel för att i
furuskogen möta den uppgående solen’, eller rättare, jag
hörde hur hans stämma uttalade dessa ord, och hela
dagen förföljde de mig som en trollformel. Han
ställdes i vestibulen, dörrarna aflyftes, och den friska
morgonluften trängde in i rummet, sval af regnet som börjat
falla ... Genom min själ drogo känslor, som jag aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
