Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flaubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
ideal, och följande bekännelse, som frambryter ur hans
hjärtas innersta, andas verklig förtviflan: »Jag märker,
att det i vår tid finns lika liten möjlighet att uppställa
någon ny princip som att respektera de gamla
trossatserna. Jag söker men finner inte den idé, som allt
det öfriga skulle hvila på.» Dessa få ord belysa bättre
än något annat den stämning, som behärskade Flaubert
under de sista åren af hans lif. Förut fann han denna
idé i konsten — nu antar han, att det ges en annan,
högre princip, som själfva konsten måste underordna
sig, men finna denna princip förmår han ej. Han söker
glömska i arbetet, men från arbetet kommer han
upprifven och än mera otillfredsställd. Han känner sin
ensamhet och längtar från den objektiva åskådningen
till det ofattbara lif, som han förnekar.
Det tragiska i hans ställning ligger däri, att han
är ensam i en främmande värld. Småningom når hans
förtviflan höjdpunkten. »Då jag inte håller en bok i
handen eller skrifver, griper mig en sådan förtviflan,
att jag är färdig att skrika», bekänner han i ett bref
till George Sand. »Det tycks mig, att jag förvandlas
till ett fossilt djur, till ett väsen beröfvad allt samband
med den omgifvande världen.» »Känslan af den
allmänna undergången, dödskampen uppfyller mig, och
jag är förtvifladt svårmodig. Då jag inte pinar ut mig
öfver arbetet, sitter jag och vämjes vid mig själf. Ingen
förstår mig, jag tillhör en annan värld. Mina
yrkeskamrater äro så föga mina kamrater.» »Jag tillbringar
hela veckor utan att växla ett ord med något mänskligt
väsen, och mot slutet af veckan har jag svårt att
komma ihåg någon dag eller någon enda händelse under
den förflutna tiden. Om söndagarna träffar jag min
mor och min systerdotter — det är allt. En råttfamilj
på vinden är mitt enda sällskap; de föra ett helvetiskt
larm öfver mitt hufvud, när regnet inte plaskar eller
stormen inte tjuter. Nätterna äro svarta som kol, och
jag omges af ökentystnad. Känsligheten skärpes
fruktansvärdt i en sådan omgifning, hjärtat börjar bulta för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
