Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flaubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
minsta småsak.» »Jag förlorar mig i ungdomsminnena
som en gubbe. Af lifvet väntar jag icke längre något
utom några pappersark nersuddade med bläck. Det
tycks mig, att jag vandrar genom en ändlös öken, ovisst
hvart, att jag på en och samma gång är resenär, öken
och kamel.» »Endast ett hopp tröstar mig, nämligen
det att jag snart skall skiljas från lifvet och då
naturligtvis inte väntas af ett nytt, som kanske vore än
sorgligare ... Nej nej! Det är nog med trötthet!»
Alla hans bref till George Sand äro en lång,
skakande martyrologi om »genialitetens sjukdom». Ibland
undslipper honom en naiv klagan, och bakom krigarens
okufliga stolthet framskymtar något vekt och brutet, som
en alltför plågad människas stämma. Fiendernas raseri,
vännernas förtal, kritikernas oförstående såra inte längre
hans egenkärlek; han har tröttnat på att hata. »Hela
denna lavin af dumheter irriterar mig inte utan
bedröfvar mig. Man skulle ha velat lyckas bättre i att
inge människorna goda känslor.»
Till sist sviker honom också den sista trösten —
konsten. »Förgäfves spänner jag mina krafter, arbetet
går inte framåt. Allting plågar och irriterar mig. 1
andras närvaro kan jag ännu behärska mig, men ibland
i ensamheten brister jag ut i sådan spasmodisk,
vanvettig gråt, att jag tror jag skall dö af den.»
Hunnen till den ålder, då det är omöjligt att återvända till
hvad som varit, omöjligt att förändra sitt lif, ställer han
den frågan till sig själf: om också den skönhet, i hvars
namn han visat bort tron på Gud, på lifvet, på
mänskligheten skulle vara en likadan gyckelbild, samma
bedräglighet som allt annat? Om hans konst, för hvilken
han offrat ungdom, lycka, kärlek, skulle svika honom
på grafvens rand?
»Mörkret omsluter mig», säger han i förkänslan af
sin undergång. Detta utrop påminner om det skri af
omätlig förtviflan, som kort före döden undslapp en
annan konstnär, Flauberts broder i snille, ideal och
lidanden, Michelangelo:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
