Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flaubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
Io parto a mano a mano,
crescemi ognor pià l’ombra, il sol vien manco
e son presso al cadere, infermo e stanco...
Långsamt skiljes jag hädan,
skuggorna växa stundligt, och mörkret är nära,
trött jag stapplar och sjuk, min fot vill ej bära.
Döden fann honom vid arbetsbordet. Den kom
plötsligt som ett åskslag. Pennan gled ur hans hand,
och han sjönk ner liflös, dödad af sin stora, sin enda
lidelse — kärleken till konsten.
Plato berättar i en af sina myter, hurusom
människornas själar i charer förspända med vingade hästar
färdas omkring på himlahvalfvet. Några lyckas det att
för kort tid närma sig den plats, hvarifrån idéns
regioner äro synliga; begärligt se de dit, och några få,
spridda strålar af ljuset tränga djupt in i dem. Sedan,
då dessa själar förkroppsligats för att lida på jorden,
rör och drager dem allt det bästa i människohjärtat
såsom en återspegling af det eviga ljuset, som en
dunkel hågkomst af en annan värld, den de för ett
ögonblick fått skåda in i.
I Flauberts själ hade förvisso inträngt en alltför
bländande skönhetsstråle från Idéns ljusa regioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
