Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Är lifvet värdt att lefva? (Ps. 79, 14)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄR LIFVET VÄRJ)/’ ATT LEFVA.’
71
rosor — de hvita och fläckfria ej mindre än de
sönderslitna och orena — uppbäras af insjöns
silfverklara vatten. Ja, det är någonting stort,
upplyftande och allvarligt uppfordrande i tanken
på alla dessa menniskosjälar, hvilka den ena
efter den andra hafva gått hädan till den
barm-hertiges barmhertighet, och en enda dag skulle
vi väl kunna taga undan till deras åminnelse.
Våra små, begränsade föreställningar kunna ej
annat än svindla, när vi i tanken ställa oss inför
detta oändliga tåg af själar, som i hvarje
ögonblick vandra ut från en verld af tusen
millioner menniskor, alla dessa slägten och folk,
århundraden, årtusenden, äoner af döda. De
äro allesamman löf, grönskande eller vissna,
på varandets väldiga träd, våg efter våg på
dess ändlösa flod. Då jag tänker på alla dessa
själar, återkallas för mina blickar den store
skaldens syn: jag tycker mig se en
hvitskimrande, brusande hvirfvel af lif, der allt går
liksom i hvartannat; framåt stormar den, framåt,
framåt från horizont till horizont, i alltjemt sig
vidgande kretsar; jag ser skaror på skaror,
ändlösa, oräkneliga som atomerna, hvilka befolka
solstrålarne. För oss kan all individualitet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
