Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Är lifvet värdt att lefva? (Ps. 79, 14)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
EVIGHET ENS HOPP.
hvad I skolen svara. Vi kunna ju enas om,
att barndomen åtminstone — dess sorger äro
ju så små — sällan är annat än lycklig och
att dess tårar torka såsom dagg på rosor. Och
likaså äro väl gossåren vanligen lyckliga, ehuru
dock den hel. Augustinus försäkrar, att gossens
smärtor äro lika stora och tynga icke mindre
tungt än mannens; lyckligare tror jag också
de blifvit, sedan en bättre anda inkommit i
våra skolor och penalismens tyranni för alltid
förvisats. Och likväl äro äfven dessa år icke
alltid lyckliga, tänker jag. Mången gång äro
de för hela lifvet en källa till de beklagligaste
minnen och ledsammaste följder, ty alltför ofta
glömmer man i ungdomens dagar »den
oundvikliga motsvarigheten mellan utsäde och skörd».
Men när hastigt och omärkligt barndoms- och
ungdomsåren ilat förbi och den mognare åldern
med alla dess omsorger kommit öfver oss, när
de solbelysta stigarna för alltid äro stängda
bakom oss och vi hafva att slå oss igenom
törnig vildmark, när de ljusa förhoppningarna
bleknat i hvardagslifvets belysning och vår
ungdoms skimrande idealer omtöcknats och dess
entusiasm afkylts, när ingen enda illusionens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
