Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Är lifvet värdt att lefva? (Ps. 79, 14)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄR LIFVET VÄRJ)/’ ATT LEFVA.’
79
eller hänryckningens stråle ens för ett
ögonblick glömt sig qvar öfver vårt lifs kala
klippor och ödsliga vildmark — då, I trötte män,
I sorgsna qvinnor, I som måsten släpa och
arbeta och I som måsten gråta: huru kännen I
det? Är lifvet värdt att lefva?
6. Mine bröder! Jag vill nu icke fästa mig
vid de stora brott, som då och då komma i
dagen, när den offentliga rättvisan får gripa in
och lyfta något litet pä det förhänge, som
döljer många af vår tids och särskildt våra större
städers gräsligheter. Prester och läkare veta
bäst, att de förekomma långt allmännare, än
de någonsin blifva kända. Jag tviflar heller
icke på, att bland de många hundrade
åhörarne här det finnes en och annan, hvars
samvete tryckes af någon svår, oupptäckt synd.
Såsom en orm rinner fram, så tyst, så
omärkligt men säkert söker synden smyga sig in på
oss alla; eller ock lurar den som tigern från
ett bakhåll för att plötsligt, oemotståndligt, med
ett enda språng kasta sig öfver sitt offer; och
här äro väl några tillstädes som träffats af
giftbettet eller krossats under vilddjurets käftar.
Jag vill icke åberopa sådana fall, som då en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
