Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
penningesummor, som från Ryssland bland dem utdeltes, och gaf dem utan undantag det förhatliga namnet "ryssar".
Patrioternas själfskrifne hufvudman var grefve Axel Fersen, trött af år, i behof af hvila, men genom den del, han några och trettio år egt i rikets öden, skyldig att ej draga sig undan i ett så vigtigt ögonblick. För öfrigt ganska olik sina medbröder i bemälda parti, hvilka rådförde sin förbittring mer än omständigheterna och dels af lynne dels af oförfarenhet voro både oförsigtige och obillige. Långt ifrån att gilla arméens afsteg, hade han, från första stund de utbröto, ansett dem för ett vådligt och straffbart exempel i ett samhälle, hvarföre han ock lemnat general Armfelts bref i det ämnet obesvaradt. Grefve Fersen afstyrkte fördenskull sina medhållare med största allvar att försvara gerningar, som enkannerligen retat nationen, förmanande dem till foglighet samt att göra hvad de sågo sig kunna, ej hvad de ville eller trodde sig böra. I samma mening rådplägade han ock med ledamöter af andra stånd och skilda tänkesätt (t. ex. prosten Nordin), och upptäckte sin plan för riksdagen att lemna kriget alldeles opåtalt, att hjälpa till dess utförande och att bevara regeringsformen orubbad. Många af hans anhängare blefvo stötta af hans foglighet, funno honom kall och trodde rätta stunden vara inne att bruka ifver samt ingenting eftergifva.
Bland dem, som ville sätta sig utmed grefve Fersens sida såsom hufvudmän, förtjenar först nämnas generalen grefve Fredrik Horn, en af konungens ifrigaste anhängare 1772, upphöjd och belönt, men ej i mått af sin ofta löjliga egenkärlek, ärlig man, men korttänkt, häftig och i hettan ej mästare af sig själf. Därnäst baron Carl De Geer, den rikaste adelsman i Sverige, omåttligen äregirig, vid 1786 års riksdag mycket betydande, mera dristig än varsam, genom sin hetta och egensinnighet otjenlig att styra ett parti; för öfrigt misstänkt för en icke oskyldig förbindelse med grefve Rasumowski. För sin långa riksdagserfarenhet, sina talegåfvor, sitt ärliga namn, sin klokhet och frimodighet bör ock direktören Frietzsky nämnas, hvars bekanta memorial 1786 slöt riksdagen och vittnade, att äfven han var fallen för öfverilningar. Grefve Brahes ifriga deltagande med patrioterna är värdt att antecknas, då man påminner sig, att hans far offrade sitt hufvud för konungamaktens utvidgande, och den hastiga upphöjelse, hvarmed konungen belönte sonen för faderns misslyckade nit.
Den 26 Januari utblåstes riksdagen på vanligt sätt, då konungen vid sin lever nämnde till landtmarskalk hans excellens grefve Charles Emil Lewenhaupt, son af den för sitt olyckliga öde efter finska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
