Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om de öfriga riksstånden icke så snart härom meddelte svar, som adelns angelägenhet kräfde, adeln då genast ensam och omedelbarligen i form af enskilda besvär härmed måtte vända sig till konungen; hvarom vice landtmarskalken gjorde proposition och erhöll därtill bifall.
Därnäst förnyade friherre Lantingshausen sitt påstående, att få till protokollet yttra hvad han redan i förra sammankomsten förgäfves begärt och hvartill han med oro funnit sin rättighet kränkt af vice landtmarskalken. Efter någon ordväxling uppläste han nu sina tankar, innehållande en påminnelse om adelns åtgärd för sina på sjette veckan fängslade ledamöter, hvarvid var bifogadt ett väl författadt utkast till ansökning hos konungen i adelns namn, att, i fall de voro oskyldige, de genast måtte försättas i frihet och i vidrig händelse ställas under laga ransakning och dom. Vice landtmarskalken förklarade sig ej våga, emot konungens förbud, denna sak företaga, hvarigenom mycket buller emot honom väcktes, men efter en stund lades friherre Lantingshausens yttrande på bordet.
Ett skådespel af annan art öppnades. Landshöfdingen i Kronobergs län friherre Göran Henrik Falkenberg, en ärlig, men enfaldig man, hade låtit beqväma sig att såsom vittne besanna landtmarskalken grefve Lewenhaupts besvärsskrift mot adeln. Detta svaghetsprof, hvartill han blifvit lockad medelst föregifvande, att underskriften blott vore ärnad att göra konungen ett nöje och aldrig skulle vidare bli bekant, samt att tvenne andra landshöfdingar skulle däruti göra honom sällskap (friherre von Köhler och Tandefelt), uppteddes sedermera offentligen på rikssalen den 17 Februari och föll så mycket starkare i ögonen, som han var den enda ämbetsman i så värdigt kall, hvilken därtill lånat sitt namn; kostade honom ock den harm, att hans närmaste anhöriga för honom slöto sin port. Han ville nu godtgöra sitt fel och förklarade, att hans intygande ej sträckte sig till alla de beskyllningar, landtmarskalken gjort. Afbruten ömsom af löje, ömsom af otidigheter, förlorade han alldeles modet, och vissa därpå följande spörsmål, om han varit surprenerad, om han icke ångrade sig m. m., besvarade han med all ödmjukhet af ett skriftebarn. Detta steg, som icke upprättade hans heder bland de ifriga patrioterna och som ådrog honom medömkan af de fogliga, satte honom så illa hos konungen, att förslag öfvervägdes om hans afsättande från ämbetet, och då han kort därpå beslöt resa bort för att gömma sin skymf i sin landsort, vände konungen honom, vid afskedstagandet på sin lever, ryggen. Flere mindre betydande eller genom sina beställningar ansedde ledamöter af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
