Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trenne betydande ämbeten hade inom kort blifvit lediga: öfverståthållarens i Stockholm efter riksrådet friherre Carl Sparre, riksmarskalkens efter riksrådet grefve Carl Bonde[1] (dessa två herrar voro med döden afgångne), och generalguvernementet i Pommern efter furst Hessenstein, som nedlagt alla sina beställningar. Man väntade med nyfikenhet att se åt hvem dessa ämbeten skulle anförtros. Det sistnämnda blef af konungen alls icke bortgifvet. Riksmarskalksämbetet tillbjöds grefvarne Nils Posse, Ulrik de la Gardie och Ekeblad, hvilka vägrade. Det berättas ock för visso, att grefve Brahe oaktadt sina patriotiska tänkesätt därom haft proposition, men att han svarat, det hans parti, då han en gång retirerat sig, var taget, att ej mer söka eller emottaga några ämbeten eller äretecken.
Öfverståthållareämbetet lemnades länge obesatt och förvaltades genom lagman Ahlman såsom underståthållare. Det var under hans förvaltning, som en ny instruktion för öfverståthållaren utfärdades, i kraft af hvilken poliskammaren, som hittills utöfvat en nog venetiansk myndighet, mycket inskränktes och skildes från befattning med alla ekonomimål samt brottmålsransakningar, så att ordnings vidmakthållande på gatorna blef nästan dess enda åliggande. Allt det öfriga uppdrogs åt magistraten. Denna förändring var i allmänhet borgerskapet i Stockholm mycket behaglig, som ock till någon del tröstades däraf i sitt missnöje öfver lagman Ulners utnämnande till borgmästare i Stockholm utom förslag och emot stadens privilegier.
Den allmänna rösten tillade emellertid baron Armfelt öfverståthållareämbetet, hvarutinnan en del trodde sig förse ett prof af nåd, andra af köld. Denne mäktige gunstling, som utan titel på någon tid egt en direkt vård om utländska ärendena, hade allt ifrån konungens Aachenska resa fått en betydande medtäflare i generalen baron Taube, hvars besynnerliga bitterhet mot franska demokraterna, — den många ansågo för en verkan af de landsflyktige prinsarnes löften om stora fördelar[2], — var konungen högst tacknämlig, och hvars råd H. Maj:t fördenskull helst nyttjade i sina ministeriella angelägenheter. Man trodde ock därföre, att baron Taube skulle blifva utnämnd till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
