Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 23 Juni, som var 30:de dagen efter domens afkunnande, inkommo ofvannämnde fem hårdast i detta högmål ansedda personer med sina ansökningar om ändring, så ställde, att de likväl öfverlemnade sin sak till konungens nåd, af hvilken de heldre än af dess rättvisa gjorde sig hopp om mildring. Ansökningarne innehöllo för öfrigt hufvudsakligen ingenting annat än de förut afgifna förklaringar öfver aktors påstående.
Den 10 Juli infordrade Kongl. Maj:t häröfver hofrättens förklaring, hvilken dock icke aflemnades, förrän riksdrotsen, som öfver Juni och Juli månader varit frånvarande, vid sistlidne månads slut till Stockholm återkommit. Hofrättens yttrande var så grundligt som enhälligt och innefattade ett oemotsägligt försvar af det fällda utslaget. Det förekom då tillika med besvärsansökningarne till slutligt pröfvande uti högsta rätten; hvarvid domen öfver Horn, Ribbing, Liljehorn, Ehrensvärd och v. Hartmansdorff fastställdes, men kanslirådet v. Engeström dömdes till tjenstens förlust och tre års fästningshäkte, samt kongl. sekreteraren von Engeström till ett års suspension ifrån ämbetet, äfvensom generalmajoren Pechlin att hållas under bevakning i sitt hus till framdeles bekännelse.
Den 15 Augusti gjorde ändtligen hertigen slut på detta högmål. Efter anmärkning till protokollet i den då hållna justitiekonselj på Drottningholms slott, att samtliga de för konungamordet tilltalte personer njutit alla de laga rättegångsförmåner till godo, som i de minsta brottmål hvar och en förunnas, och att de numera efter Sveriges lag voro dömde på det sätt, missgärningen kräfde, anförde H. K. H., att en af de sista dagarne af den högstsalige konungens lefnad Hans Maj:t till H. K. H. yttrat, det hans hjärta blödde vid åtankan af de straff och den blodsutgjutelse, som efter lag skulle blifva en följd af det brott, hvilket beröfvat honom ett snart till ända löpande lif; och att H. Maj:t fördenskull förklarade sin yttersta vilja vara, det ingen af de anklagade och om delaktighet i detta mord öfvertygade personer därföre skulle gå till döden. H. K. H., innerligen rörd öfver detta ädelmod, hade därvid ej kunnat undgå anmärka, det brottets grofva beskaffenhet ej mindre än den afsky, det väckt så i fäderneslandet som i den öfriga världen, syntes fordra den blodiga försoning, som både Guds och människors lag vid sådant bedröfligt tillfälle föreskref; hvarpå H. Maj:t svarat, att om uppå dessa skäl själfva mördaren icke kunde eller borde undangå det öde, han sig öfverdragit, åtminstone ingen annans lif än hans finge spillas; och att H. Maj:t sådant icke allenast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
