Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
änglalika karakter stod målad i hennes ansigte, och att ingenting,
vare sig i drägt eller yttre framträdande, någonsin förmådde
minska det obeskrifliga behag, som hon medförde öfverallt, där
hon visade sig. Afgudad af männen, var hon till och med högt
uppburen af sitt eget kön, och man var lika litet frestad att
anställa någon jämförelse mellan henne och någon annan, som
hon hade lust att göra sig det ringaste besvär för att få erkändt
sitt företräde framför någon, hvem det vara månde. Hon hade
mycken qvickhet, utan att någonsin söka göra den gällande,
bildning, utan att framhålla den, och talanger, som tycktes så
tillhöra hennes natur, att de syntes hafva uppstått i trots af en
viss förtjusande maklighet, som var, så att säga, hennes spiritus
familiaris. Jag såg denna qvinna; och hon gjorde på mig det
intryck, att jag blef alldeles handfallen. Jag blef till den grad
betagen, att jag tror att jag skulle ha enleverat henne, om den
vördnad, som hon ingaf, icke hade varit ännu större än min
passion. Alla de dårskaper, jag gjorde för att visa min kärlek,
voro ovärdiga en ung man, som likväl icke var alldeles enfaldig.
Jag såg på henne, jag skref till henne, men jag talade aldrig
till henne. Tvärtom: om hon händelsevis såg på mig eller
tilltalade mig, så förlorade jag bruket af alla mina sinnen. Jag
blef stum. Hon såg mycket väl, att jag hade tappat hufvudet
och att jag tillbad henne. Utan att hafva den ringaste böjelse
för mig, skonade hon dock min egenkärlek och behandlade mig
med godhet. Jag har hela mitt lif igenom varit henne därför
tacksam till den grad, att jag aldrig ens varit svartsjuk på dem
som varit — lyckligare än jag».
»Jag skulle icke tala om hela denna historia, som gör mig
föga heder, om det icke vore för att berätta en obetänksamhet,
till hvilken jag lät hänföra mig och som målar tidens anda. Jag
stod en dag på vakt. Grefvinnan L. for till hofvet i en
hofvagn. Jag lät ropa: i gevär! och slå trumman som för en
kunglig prinsessa. Majoren vid regementet, en tvärvigg, som
aldrig egnat skönheten någon hyllning, frågade mig, om jag
hade blifvit galen. Jag svarade, att i mina ögon grefvinnan L.
uppvägde alla världens drottningar och prinsessor. Därpå lät
han sätta mig i arrest. Konungen, som fann att jag i sak icke
hade så orätt, utan endast i form, lät likväl strax sätta mig på
fri fot».
Armfelts svärmeri för grefvinnan Löwenhjelm var dock
visserligen icke det enda från hans ungdomsår i Stockholm på
1770-talet; och han torde ingalunda alltid hafva inskränkt sig
till stum beundran och chevalereska obetänksamheter — på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
