Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vigt att vinna den unge kronprinsen personligen för Sveriges
intressen, elda hans håg för krigiska bragder och förmå honom
att bryta med det system af slapphet och beroende, som utgjort
danska hofvets politik under ett halft århundrade. För vinnande
af detta ändamål yrkade han ifrigt, att Armfelt skulle utnämnas
till Sprengtportens efterträdare såsom svensk ambassadör i
Köpenhamn: »för att vinna kronprinsen och äfven hans syster»,
tilllägger d’Albedyhl, »fordras nödvändigt en person, som är ung,
älskvärd, verksam, glad, tillmötesgående, storsinnad, förbindlig» —
allt egenskaper, hvilka i så hög grad tillhörde Armfelts väsen,
att om hans underhandling icke skulle krönas med framgång,
det, enligt d’Albedyhls ord, helt säkert skulle vara fruktlöst för
hvilken annan person som helst att försöka. Den gamle
Sprengtporten skulle helt säkert icke göra svårigheter att lemna sin
ambassadörsplats åt Armfelt; för sin egen del hade d’Albedyhl
åt sig utsett svenska sändebudsplatsen i Haag, och utbad sig
Armfelts förord till denna plats [1].
Ryktet att Armfelt skulle utnämnas till ambassadör i
Köpenhamn var gängse i Stockholm i början af 1788. Hertiginnan
af Södermanland har antecknat det i sin dagbok för Januari
månad detta år, med tillägg, att afsigten troddes vara att han,
efter vunnen erfarenhet i diplomatiska värf, skulle om ett eller
annat år återvända till Sverige för att blifva premierminister.
Det bör dock anmärkas, att hon tviflade på denna sistnämnda
uppgift, därföre att »le roi n’aime pas à avoir du premier
ministre» [2].
Själf hyste dock Armfelt inga öfverdrifna föreställningar
om sin förmåga att till Sveriges förmån något uträtta hos
Danmarks regent, gent emot hans ministrars motstånd och hans egen
obeslutsamhet. »Den aktning, jag hyser för honom», skrifver
han, »kan dock icke i mina ögon gifva honom det snille, som
fordras för att afkasta fördomarnas ok och intrycken af en
sträng uppfostran». Om sin egen lämplighet för detta
diplomatiska värf yttrar han sig blygsamt: »jag är ung, oerfaren, utan
kännedom af allt som kallas ministeriella angelägenheter, rättfram,
utan finhet och förställning och tycker om att förstöra penningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
