Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig tillbaka. [1] Armfelts begäran att få nedlägga befälet
föranledde sålunda ingen åtgärd; och konungen svarade icke ens på
hans bref, hvilka han väl ansåg såsom ett af de utbrott
af sin gunstlings häftiga lynne, vid hvilka han icke var så
alldeles ovan.
Nedslagen och misströstande återvände Armfelt till
Karlstad. Han möttes där af sina dalkarlar, som under tiden
hunnit fram till Vermland och hvars fyra bataljoner af Armfelt
förlades i södra och vestra Vermland. En bataljon, »Svenska
krigslydnaden» kallad, inqvarterades i Karlstad och exercerades flitigt
under Armfelts egen ledning. [2] Dalkarlarnas patriotism hade
under marschen icke lidit något afbräck, men stilleståndet var
dem, liksom Armfelt, ett streck i räkningen, och den moraliska
verkan, som underrättelsen därom medförde, var icke den bästa.
»Jag talade i går med de äldsta dalkarlarna om stilleståndet»,
skrifver Armfelt den 23 Oktober till konungen. »De svarade
mig, att de skulle inhemta sina kamraters tanka om saken, om
det ej vore ett knep af oss officerare att bedraga vår goda
kung, som vi ha lofvat att slåss, till hvilket vi ej behöfva rädda
officerare och söndriga gevär. Jag förbannade mig på att, så
snart det tilläts mig, eller sist den 13 November kl. 1, gå med
dem emot fienden, om de nu ville tro och lyda mig; och
afvaktar med inquiétude deras svar, som jag skulle få i dag kl. 12
och ännu ej fått.» I samma ämne skref han den 25 Oktober till
sin hustru: »Jag är i en dödlig ångest, att mina dalkarlar skola
bryta stilleståndet. De äro liksom rasande och anse oss alla
för fega — en naturlig följd af deras okunnighet i politiken.
Medgif mig att denna är lycklig! Hvad borde icke vår kung
ha velat ge, om finska arméen varit försänkt i samma
okunnighetstillstånd.» Några dagar senare: »Dalkarlarna tala ur en hög
ton och säga, att de vilja hafva fred inom och utom riket, och
att en kung skall vara kung och förrädare straffas.» Han
tilllägger med afseende på den allmänna stämningen i Vermland:
»Bitterheten hos de ofrälse mot adeln är här så gruflig, att man
vågar nästan ej gifva sig ut för grefve eller baron. Det talas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
