Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fl., utgöra intressanta aktstycken i Sveriges diplomatiska
historia [1]. De visa, huru det ryska kabinettets högdragna
likgiltighet småningom på våren 1791 aflöstes af en åtminstone
skenbar ifver att undanrödja den misstämning, hvarom konung
Gustafs bref till Stedingk och dennes hotande språk syntes vittna.
I den mån som Europas politiska förvecklingar gjorde det
vigtigt att bibehålla grannsämjan med Sverige, blef det äfven af
vigt för Ryssland, att alliansfrågan fortfarande hölles öppen.
Den stolta kejsarinnan och hennes omgifning syntes på våren
1791 ej längre likgiltiga: konung Gustafs sändebud behandlades
med den största utmärkelse — «som ett helgon, hvilket aldrig
så mycket tillbedes, som när man vill göra sig himlen bevågen»,
skrifver Stedingk [2]. Man visade i Petersburg den lifligaste oro,
att Gustaf III skulle göra gemensam sak med England och
Preussen; man sökte att sätta sig i försvarstillstånd på finska gränsen;
men framför allt ville man söka afvända faran genom
afslutandet af det länge omtalta fördraget med Sverige. Kejsarinnan
afsände för detta ändamål en af Rysslands skickligaste
diplomater, Rysslands mångbepröfvade representant i Warschau, grefve
Stackelberg, till Stockholm i början af Maj 1791. Han skulle,
om konung Gustaf i denna egenskap ville mottaga honom, blifva
ambassadör vid svenska hofvet.
Om Igelströhm, den utnämnde, men icke afsände
ambassadören, var icke längre fråga: han ansågs, enligt Potemkins ord
till Stedingk, »hafva ställt illa till för sig» i Stockholm; och
Armfelts bref hade gifvit anledning till förmodan, att han icke där
skulle blifva välkommen [3]. Igelströhm, som spelat en slät
figur under alla dessa långa diplomatiska samtal, i hvilka han
ömsom försäkrat, att hans löften skulle blifva uppfyllda, ömsom
i vredesmod förnekat, att de blifvit gifna [4], hade äfven hos
kejsarinnan förlorat den gunst, hvarmed han omhuldades efter
freden i Verelä. Något formligt förnekande af dessa löftens
giltighet hade ännu icke egt rum från rysk sida; men man hade
förstått att mot deras uppfyllande sätta ett passivt motstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
