Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kavaljerer, voro följande personer nästan oupphörligt hos konungen:
baron Taube, grefve Gyldenstolpe, grefve Oxenstjerna,
Schröderheim och jag. Mellan de stunder, då det lästes högt, pratade
vi vid hans säng om gamla historier från flydda tider, men
aldrig om hvad som händt sedan tio år tillbaka. Han sade då
och då ett ord; någon gång afbröt han oss, sägande: Tyst, tyst!
— därföre att bullret af vårt samtal plågade honom».
»Den 18 Mars hade konungen velat taga
kommendantskäppen från Klingspor för att gifva den åt mig; men denne
syntes så bedröfvad däröfver och bad mig så ifrigt att icke
mottaga den, att jag öfvertalade H. Maj:t att låta honom få hafva
den i behåll, och lofvade att, om det blefve nödigt, hjälpa
honom, då konungen tycktes tro, att Stockholms befolkning hade
större förtroende för mig än för Klingspor. Få dagar därefter
visade sig detta verkligen. Man upptäckte dag för dag nya
sammansvurna. Då den unge grefve Claes Fredriksson Horn
blifvit arresterad såsom en bland dem, trodde folket, att hans
far, som drifvit oppositionsandan ända till ett slags fanatisk
galenskap, icke vore utan andel i det attentat, som blifvit begånget
mot konungens person. Folket var således uppretadt mot den
gamle Horn, som hade blifvit öfverhopad med hedersbevisningar
och välgärningar af konungen; och begaf sig i sitt raseri till
hans hus och ville rifva ner det. Man skickade dit gardet och
lätta dragonerna; polismästaren var där personligen, baron
Klingspor med sin kommendantskäpp begaf sig också dit, men allt
var fruktlöst; i stället för att upploppet lugnades, syntes det i
stället så mycket mera hotande. Slutligen måste jag begifva
mig dit. Då jag kom fram, lyckades jag med tillhjälp af
Abraham Westman att lugna den uppretade folkmassan och att föra
grefve Horn välbehållen till slottet, hvarest han qvarstannade
ända till konungens död, och t. o. m., efter hvad jag tror, några
dagar efteråt. [1] Hans sak ansågs sedermera icke vara nog
allvarsam för att behöfva dömas af hofrätten, ty hertigen-regenten
påstod, att han endast haft sin sons förtroende, och att man icke
kunde begära att han skulle förråda honom». — —
»Då jag återkom från denna expedition, inträdde jag klädd
i stöflar i konungens rum. H. Maj:t var icke van att se mig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
