- Project Runeberg -  Från tredje Gustafs dagar. Anteckningar och minnen / 3:1. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt och Gustaf III /
398

(1892-1894) [MARC] Author: Elis Schröderheim, Gudmund Jöran Adlerbeth, Gustaf Mauritz Armfelt With: Elof Kristofer Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som genom sin börd, hade dragit sig ifrån hofvet och träffade
icke längre konungen, som likväl alltjämt värderade och
högaktade henne. De blefvo vid detta tillfälle försonade, till synnerlig
tillfredsställelse för konungen. — Grefve Brahe, för hvilken
konungen hyste välvilja af grundsats och af böjelse, hade, oaktadt
allt hvad H. Maj:t gjort för honom, trott sig vara förbunden
att kasta sig in i oppositionen och visa missnöje mot hofvet och
regeringen. Han var af naturen god och redbar, och den
svenska adelns dårskap att strida mot konungamakten var en sak,
som knappast öfverensstämde med hans hjärta. Ingen klok
människa kunde utan smärta se den vidunderliga föreningen af de
gällande filosofiska lärorna för dagen med den oligarkiska smitta,
som fordom beredt Sverige så många olyckor. Grefve Brahe
begärde att få se konungen; och H. Maj:t sade, så snart han
fick se honom, under det han utsträckte armarna för att
omfamna honom: »Kom, min kära grefve, jag skall icke längre
tänka på det förflutna; och jag är bra lycklig, om min olycka
återgifver mig mina vänner». De hade ett samtal på en
halftimme, hvarefter grefven gick ut med ögonen badande i tårar.
Jag var i kabinettet, då han gick därigenom; han tog min hand,
tryckte den, och utropade: »Ett sådant hjärta, sådana känslor!
Nej, detta glömmer jag aldrig!» Jag kände mig rörd, då jag af
honom själf fick höra hvad som tilldragit sig, och svarade: »Det
är bra sorgligt, att man å ömse sidor misskänt hvarandra; i
annat fall hade denna olycka icke inträffat».

»De tretton dagar, som konungen ännu lefde, d. v. s. ända
till den 29 Mars, erbjödo icke någonting vidare anmärkningsvärdt,
ty jag talar icke om sjukdomens symptomer, hvilka allt jämnt
höllo oss i ängslig uppmärksamhet. Kronprinsen samt
hertigarna af Södermanland och Östergötland kommo regelbundet alla
morgnar för att underrätta sig om konungens helsa. Det yttre
rummet var beständigt fullt med folk; men ganska få personer
gingo in till konungen, sedan han upphört att vilja samtala. Han
tillbragte hela timmar med att höra lilla Hjortsberg läsa. Jag
försummade icke att två eller tre gånger om dagen gifva
drottningen underrättelse om konungens tillstånd. H. Maj:t ville icke
längre mottaga besök af damer, därföre att suppurationen af
hans sår, oaktadt alla möjliga försigtighetsmått, spred ett slags
obehaglig lukt i rummet; och fastän hans hjärta alltid var fritt
från alla slags kärleksintriger, t. o. m. från alla lätt öfvergående
tycken, kan man väl säga, att ingen var mera uppmärksam och
artig mot det täcka könet än han. Utom de som tillhörde
uppvaktningen, såsom öfverstekammarjunkarna och hofvets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:09:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/f3gd/31/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free