Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lutadt mot en kammartjenares hand, som understödde det. Hans
ansigte var mycket förvandladt till följd af de ansträngningar,
han gjort för att blifva af med det slem, som höll på att qväfva
honom. Man hade sagt mig, att såret var torrt och att kallbrand
kommit däri; och min uppsyn, då jag trädde in till
konungen, var sådan, som kunde väntas af en person i det
ögonblick, då han känner, att det är slut med hans lycka och hans
lif. Han tog emot mig med en glad min och räckte mig handen,
sägande: »Det är snart slut med mig; kom ihåg er gode vän,
när han icke längre är till!»
»En dyster tystnad herskade i hela rummet. Jag såg för
första gången under konungens sjukdom bergsrådet Dalberg,
konungens f. d. lifmedikus, en man af stora teoretiska kunskaper.
H. Maj:t tyckte icke om honom, på grund af en viss anspråksfullhet
i hans väsen, som kunskaper och skicklighet stundom ofrivilligt
gifva åt de redbaraste män med de bästa afsigter. Men då
smärtorna under natten till ytterlighet ökats, hade han skickat
efter honom. Dalberg kom klockan fyra på morgonen, och
sedan han gjort hvad han kunnat för att lindra plågorna, sade
han: »E. Maj:ts tillstånd är alldeles icke tillfredsställande». —
»Är det farligt?» frågade konungen. — »Ja, E. Maj:t», svarade
Dalberg, »mitt samvete och min heder tillåta mig icke att dölja
det». — »Huru många timmar kunna återstå mig?» frågade
konungen. — »Fem eller sex timmar», sade Dalberg; »och jag
besvär E. Maj:t att använda dem för att tänka på sin själs välfärd
och sitt rikes lugn, om ännu några befallningar återstå att gifva».
— Genast vände sig konungen till dem, som voro närvarande,
och sade: »det skulle således vara slut kl. 1/2 11»; samt skickade
genast efter statssekreteraren Schröderheim. Denne höll redan
på att skrifva, då jag inträdde, ty allt detta hade tilldragit sig,
innan man undersökt och förbundit såret. Konungens
befallningar till Schröderheim hade blifvit gifna, utan att någon kunde
höra dem. Han satt och skref vid ett spelbord i ett hörn af
rummet, ställdt så, att H. Maj:t hade honom under ögonen.
Baron Taube, grefvarna Gyldenstolpe, Oxenstjerna och jag, i
hvilkas närvaro detta tilldrog sig och som stannade qvar ända till
slutet, voro alla i en obeskriflig bedröfvelse. Då
statssekreteraren slutat att skrifva, gaf H. Maj:t oss tecken att komma
närmare och sade: »Jag ber er, laga att jag får dö i lugn, och att
ingen får komma in, utan att jag begärt det, utom ni och min
betjening. Jag kan icke glömma huru konung Fredrik dog:
hans sängkammare var som en offentlig plats». Baron Taube
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
