Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrift, som konungen tillställt hertigen och som, i betraktande
af den vördnad, som man vanligen visar en döendes sista
önskningar, borde medföra den verkan, på hvilken konungen syntes
räkna. Men sedan jag efteråt sett kodicillen och efter ett samtal
med en fullt ärlig person, som härom erhållit konungens
förtroende, blef det mig lätt att förklara afsigten därmed hos en
konung, som hade ett så ljust förstånd och så väl förstod att
bedöma människor, då han gjorde det med lugn». — —
»Under dessa sista omsorger, som vår konung egnade åt
fäderneslandet, erinrade Dalberg honom, att han äfven borde
tänka på sin själs välfärd och skicka efter en prest med
nattvarden. Genast frågade konungen, om någon fanns i rummet
utanför. Någon nämnde ärkebiskopen. »Nej», sade konungen,
»jag behöfver icke hans hjälp, han har aldrig tjenat mig med
glädje: kalla hit biskopen i Vexiö». Jag hade redan dragit
försorg om att underrätta denne biskop, så att allt var i ordning, då
han fick tillsägelse att komma in i konungens rum. Under tiden
tog H. Maj:t afsked af alla dem som omgåfvo honom, tackade
dem för deras tjenster och sade några vänliga ord till enhvar.
Under detta smärtsamma och rörande uppträde glömde han
icke den ringaste af sin betjening. Då jag närmade mig,
kände jag mig nästan tillintetgjord, och mina krafter syntes alldeles
öfvergifva mig: utom min långvariga sjukdom hade jag ända
sedan katastrofen den 16 Mars haft ständiga blodförluster, så att
jag kunde hoppas att snart få följa min vän och välgörare i
grafven. Alla dessa rörelser i mitt inre undföllo honom icke;
och sedan han ömt omfamnat mig och med värme tackat mig
för min tillgifvenhet och mina tjenster, hvilkas betydelse han i
detta ögonblick öfverskattade, sade han mig med hög röst och
med stor liflighet: »Lofva mig, att aldrig lemna min son, att
aldrig öfvergifva honom, att tjena honom med samma trohet,
samma nit och samma tillgifvenhet, som ni alltid haft för mig!»
— »E. Maj:t, svarade jag, det behöfs icke att jag ger ett sådant
löfte, ty skulle jag någonsin glömma Eder vilja, utan att vara
ett vidunder af otacksamhet och nedrighet! Men att aldrig lemna
Eder son — skall detta alltid bero af mig? Omständigheter, som
man icke kan förutse, skola kanske aflägsna mig från honom
mot min vilja».
»Det var en besynnerlig aning, som lade mig dessa ord i
munnen; ty då syntes det visserligen icke vara någon utsigt, att
man skulle behandla mig så som man gjorde, och att jag en
dag skulle falla offer för de känslor, hvilka Gustaf III gjort till
min heligaste lag».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
