Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känner, att en del af nationen lifligt önskar, att vårt förbund
med Ryssland vinner styrka genom en giftermålsförbindelse’.
Hertigen skämtade häröfver och sökte visa, att dylika
förbindelser i våra dagar föga betydde; konungen af England vore rik,
och penningar vore af vida mera vigt än stora planer och
lysande utsigter, hvilka oftast icke realiseras. Jag ville ej motsäga
honom, då han i själfva verket hade ganska rätt i sin åsigt, utan
nöjde mig med att säga: ’Jag tror, att våra förslag i denna fråga
äro något för tidigt väckta; när det blir fråga om att fatta ett
afgörande beslut, blir det nödvändigt att höra konungens böjelse,
och man gör mycket klokt i att härvid lemna honom fullkomlig
frihet’. Hertigen fixerade mig och teg. Kort efter sade han:
’Jag har lust att lemna er en chiffre, som vi kunde begagna vid
vår brefväxling’, hvarpå han gick bort, som om han ärnade
begära en dylik i kansliet. Detta blef emellertid icke af, och jag var
ganska nöjd därmed». — —
»För att undvika att återvända till Stockholm, hade jag
beställt en af hofvets roddslupar för att direkt från
Drottningholm fara till Fittja. Två officerare af hvita gardet följde mig
till den plats, där jag skulle sätta mig i båten. Just då jag steg
i, kastade jag en blick på slottet. Alla hade gått till hvila utom
hertigen, som hade hållit sig vaken af otålighet att se min affärd.
Han syntes i ett fönster i sin sängkammare, med en lång pipa
i munnen och uppmärksamt betraktande hvad som tilldrog sig
vid sjöstranden. Jag gjorde en djup bugning, hviken han
besvarade, och jag steg ombord».
Långa år skulle förflyta, innan Armfelt fick återse den
konungaborg, från hviken han nu på Mälarens vågor aflägsnade
sig i den ljusa sommarnatten, och inom hvars murar han under
Gustafs dagar genomleft så många stunder af glädje och
ysterhet, men äfven under senare tider af allvarliga bekymmer och
träget arbete. Den sista människovarelse, som mötte hans
afskedsblick på det för honom så minnesrika Drottningholm, var
hertigen-regentens skumma gestalt — en hotande påminnelse, att
det icke nu var som förr, och att välgångsönskningar hvarken
följde den forne konungagunstlingen på hans färd eller skulle möta
honom vid hans återkomst.
Hvad han under dagens lopp upplefvat, var icke egnadt
att göra hans afskedsbetraktelser glada. På följande sätt har
han beskrifvit den stämning, som hans afsked från hertigen
ingifvit: »Är det verkligen möjligt, tänkte jag, att min konungs
och mitt fosterlands öde är lemnadt i händerna på en furste, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
