Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»jakobin» eller »rojalist»: benämningarna och begreppen voro
hemtade från Frankrike, men man gaf åt dem båda här
vidsträcktare betydelse. Under dessa namn skilde man länge i tvenne
skaror dem som uppträdde på den politiska vädjobanan: och
mellan dem, som följde det gamla konungadömets eller den nya
folkfrihetens fanor, syntes under lång tid intet närmande kunna
ega rum.
Om Armfelts plats vid denna fördelning hade ingen
tvekan kunnat uppstå. Hans föregåenden, hans personliga
förhållanden, hans lefnadsvanor och hans åsigter, allt hade bestämt
hans plats på »rojalisternas» högra flygel. Motgången, hans egen
och hans meningsfränders, dref honom endast till allt längre
ytterligheter och ökade hans hat mot de »jakobiner», som efter
konungamordet bemäktigat sig Sveriges styrelse. Armfelt blef
omsider under denna del af sitt lif ett slags rojalismens »enfant
terrible», som genom sin oförsigtighet drog olycka öfver sig själf
och sina vänner. Väsentligen berodde detta äfven på de
förbindelser, han under sina resor i utlandet knöt med dem, som
i ännu högre grad än han hade anledning att betrakta
»jakobinismen» med afsky och önska hämnas lidna oförrätter. Han
hörde dagligen under sin vistelse på Europas kontinent och
under omedelbara intryck af revolutionens blodscener de franska
emigranternas jämmer och såg deras lidanden; länge dröjde det
icke, innan han gjort deras tankegång till sin och betraktade
äfven svenska förhållanden med den franske emigrantens ögon.
Tvifvelsutan var det ock deras föredöme, som gjorde att han,
den i botten fosterlandsälskande mannen, åtminstone under någon
tid icke ryggade tillbaka för tanken att genom bistånd af
främmande härsmakt återställa den gamla ordningen i det fädernesland,
hvilket han ansåg prisgifvet åt samhällsomstörtare och fantaster.
Aldrig van att lägga band på sitt häftiga lynne, gaf han
luft åt sin förbittring i de dystraste framtidsspådomar och i vilda
paradoxer. »Frankrikes öde, men en miniature, skrifver han till
sin hustru, förestår oss: vi hafva att vänta antingen ett inbördes
krig samt gamla regeringssättets återinförande och slutligen
slafveri under Ryssland, eller också ett sådant slags aristokratisk
despotism, som i förföljelser, inqvisitioner och bitterhet öfvergår
allt» [1]. Sverige ville han i dessa dystra stunder aldrig återse:
»detta land, som infekteras af lastens och djäfvulens foster. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
