Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om ett samtal, som han i detta ämne haft med kurfursten,
antecknat följande:
»Om upphofsmännen till revolutionen, hvilken uppenbart
hotade hvarje laglig myndighet, talte kurfursten såsom det
anstod en regerande furste och en frände till Ludvig XVI ... Men
då det blef fråga om emigranterna, yttrade han: ’Deras olycka
är stor, det kan icke bestridas; men det är deras egen skuld.
Sättet att rädda konungen och fäderneslandet bestod icke i att
öfvergifva dem, såsom de hafva gjort. Det var fruktan,
fransmännens naturliga lättsinne och brist på eftertanke, som var
egentliga grunden till att större delen af dessa olyckliga gingo
i landsflykt. Bland dem finnas visserligen personer, som varit
nödsakade att lemna Frankrike, för att undvika det förbittrade
folkets raseri, sedan uppviglare utpekat dem såsom de förnämsta
anledningarna till sina olyckor och på samma gång såsom de
där i främsta rummet lade hinder i vägen för återställandet af
lyckligare förhållanden. Men antalet af dylika personer är icke
nog stort, för att kunna fylla dessa otaliga skaror, som nu
öfversvämma Europa, som anse sig såsom offer för revolutionen, som
klandra allting, som öfverallt väcka oro, där det förut var lugnt’.
Efter detta skarpa yttrande insåg jag, fortsätter Armfelt, att
kurfursten, huru klok och betänksam han än är, lika litet som de
flesta andra tyska furstar kände franska revolutionens verkliga
orsaker, och att han delade nästan alla de fördomar, som
okunniga eller illasinnade personer lyckats utbreda i hela tyska riket
mot ett ridderskap, som ville göra de största offer för sin
konung och för konungadömets uppehållande, fastän utgången
varit emot dem. Jag ansåg det emellertid vara min skyldighet
att försvara dessa olyckliga ädlingar, ehuru tillfället —
samtalet egde rum på en bal — var föga passande att inlåta sig på
en så vigtig och omfattande fråga, och ehuru kurfursten föreföll
mig ingenting mindre än lätt att öfvertyga. Han hörde likväl
på mig några ögonblick, men ombytte plötsligt samtalsämne,
på grund af någon obetydlighet, som tilldrog sig i andra ändan
af balsalen». —
Man ser huru föga sympati, som i själfva verket äfven
hos de mest upplysta samtida var att påräkna för den franska
emigrationen. Det ändrade dock icke den »svenske
emigrantens» ståndpunkt; det endast ökade hans förbittring mot
revolutionen, att han fann huru fruktlöst det var att göra sig till
emigranternas riddare inom det land, som de närmast hemsökte.
I Italien, dit Armfelt nu ställde färden, skulle förhållandena i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
