Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Croce, en af de förnäma romerska damer, som öppnat sitt hus
för den svenske konungen och hans män, mottog Armfelt såsom
en gammal vän [1]. Han fann henne vara lika »originale» som
förr; och hon blef, då farorna längre fram hotade, i tillfälle att
göra Armfelt åtskilliga tjenster. — Till dem, som erinrade om
lyckligare tider, hörde äfven de franska prinsessorna, Ludvig
XVI:s fastrar, »Mesdames de France», som tagit sin tillflykt till
Rom undan revolutionen och som, jämte kardinal de Bernis,
utgjorde ett slags medelpunkt för den franska emigrationen.
En ibland dess ryktbaraste män, abbé Maury, sedermera
kardinal och ärkebiskop af Paris, känd såsom rojalisternas
talangfullaste kämpe i tal och skrift, hörde äfven till dem, hvilkas
bekantskap Armfelt med tillfredsställelse erinrat sig från detta
besök i Rom.
Påfven Pius VI, som Armfelt på juldagen 1783 vid S:t
Peterskyrkans altare sett förrätta mässan i närvaro af Gustaf III
och Josef II, hade ännu ej inom kyrkostaten erfarit revolutionens
fruktansvärda omstörtningar, men med bedröfvelse sett dess
följder annorstädes. Under den audiens, som Armfelt hade hos
den gamle kyrkofursten med det vördnadsbjudande utseendet,
gaf denne sina bekymmer fritt lopp. »Han talte med en
synnerlig ifver mot dessa filantropiska nyhetskrämare, som vändt
upp och ner på det sköna Frankrike, störtat tronen och altaret,
begått ett juridiskt mord på nationens öfverhufvud, den fromme
Ludvig XVI, slagtat hans trognaste undersåtar och en del af
kyrkans tjenare, hvilka förblifvit trogna sina pligter och sitt
samvetes bud, samt drifvit återstoden ut i främmande länder utan
andra utkomstmedel än barmhertiga människors medlidande».
»Likväl, tillägger Armfelt, hade han ännu ej förlorat modet: han
var till och med full af förhoppningar att få se lugnare dagar
följa på denna fruktansvärda storm». Pius VI:s förhoppningar
slogo fel. Han fick ej se lugnet återvända. Under sin lefnads
sista år fick han bevittna en fransk armés intåg i Rom under
revolutionsgeneralen Berthier; själf skulle han, skymfad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
