Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Väsentligen af politiskt innehåll voro de bref, som
växlades mellan Armfelt och grefve Axel Fersen, en svensk
emigrant liksom Armfelt, ehuru af mycket olika skaplynne. De
innehöllo dock företrädesvis nyheter rörande Europas allmänna
läge; och endast undantagsvis afhandlades svenska
angelägenheter. Men stundom gaf äfven Fersen luft åt sitt missnöje på
ett sätt, som ej kunde vara hertigen och Reuterholm behagligt.
Baron Staëls hemliga underhandlingar å förmyndareregeringens
vägnar med franska republiken väckte liflig förbittring hos det
olyckliga franska konungaparets vän. »Om han också kan skaffa
oss millioner, skrifver han, så tycker jag, att det är att sälja sin
ära för billigt pris och för ögonblickets intresse uppoffra
kanske flere århundradens». »Våra kusiner i Sverige äro galna,
min kära baron», tillägger han. I ett annat bref förklarar han
hertigen-regentens omgifning vara »ovärdig att bära svenska
namnet», och utbrister en gång: »Jag talar icke om vårt
olyckliga fädernesland, ej heller om den rol, som vi spela. Jag
skulle önska att kunna upphöra att tänka därpå, ty minnet
däraf är mig alltför smärtsamt». Han gladde sig för konung
Gustafs skull, att få läsa det arbete till hans historia, hvarmed
Armfelt uppgifvit sig vara sysselsatt [1]. Rörande är den
vördnad, med hvilken Fersen talar om Gustaf III:s minne. Han var
rojalist framför allt, och om han i någon mån delat sin faders
bitterhet mot konungen, så synes dennes död hafva fullkomligt
utplånat den.
Zibet, som lefde i tillbakadragenhet i Skåne, sedan
förmyndareregeringen aflägsnat honom, yttrade i bref till Armfelt,
att hans »disgrâce vore en hederstitel hos allt hederligt folk»:
»när förföljarna velat förödmjuka mig, hafva de smutsat ner sig
själfva», förklarade han [2].
Med tvenne svenska diplomater i utlandet, hvilka liksom
Armfelt tillhörde dem som förmyndareregeringen helst hade på
afstånd, stod han äfven i en brefväxling, hvilken berörde
allmänna förhållanden på ett sätt, som väckte vederbörandes
misshag. Det var Armfelts ofvannämnde ungdomsvän,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
