Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angelägenheter af dem ej kunde hafva någon nytta. Om de
»uppbrända» skandalösa papperen — vi hafva sett hvartill de
användes — kunde ej bli fråga: de stannade i Reuterholms
gömmor [1].
Armfelt ansåg, att Reuterholm med undansnillandet af dessa
papper haft för afsigt att äfven ekonomiskt ruinera honom:
fordringar kunde nu framställas, för hvilka qvittot undanhölls, o. s. v.
Särskildt gällde detta en kronofordran för penningar,
uppburna under vermländska fälttåget 1788 samt för nya gardets
mundering m. m.; ersättning för denna fordran hade tagits
genom indragning af besittningsrätten till Frescati. »För
Vermlands fälttåg, skrifver Armfelt till sin hustru, vet du själf, att vi
satt i pant allt hvad vi egde. Men så blir man belönt för sin
zèle mot kung och fädernesland.» — Till utredningsman
förordnades nu, jämte grefve Fab. Fersen, hofrättsrådet Brygger, som
under de närmast följande åren hade vården om familjen
Armfelts tillhörigheter; men länge dröjde i Armfelts sinne misstro
till rättrådigheten hos dem som bevakade hans angelägenheter
i Sverige, ökad genom den bittra känslan att han på grund af
sin dom själf ej egde rätt att besitta någon egendom i
Sverige, utan lefvande måst ärfvas af de sina. Efter sin
rehabilitation väckte Armfelt åtskilliga processer och framställde
fordringsanspräk, hvilka ofta äro på tal i hans brefväxling. Utgången
motsvarade icke hans förväntningar; och hans bref öfverflöda
af vredesutbrott öfver den svenska rättvisan och dess
odugliga skipare.
Grefvinnan Armfelt uppvaktade den unge konungen,
lemnade honom Armfelts »mémoire justificatif» samt kunde berätta,
att han läst den med uppmärksamhet och endast väntade på
något allmänt glädjetillfälle för att ändra Armfelts öde. »Gud
bevare vår kung! — skref hon. Det är den ärligaste karlen i
sitt rike. Gud låte honom få lefva för sitt folks väl och sitt
lands sällhet.» Ingen i Sverige, allra minst konungen, trodde
numera, berättade hon, att något verkligt brott varit å bane;
och Gustaf Adolf hade, karakteristiskt nog, vid sitt samtal med
Armfelts hustru ej haft annat att förebrå honom, än »en hop
utlåtelser, som, ehuru sanna, ej äro tillåtna enligt lagen mot
regeringen eller den styrande personen». Att Armfelt icke
förehaft några stämplingar mot konung, rike och regeringsform vore
klart; hans tänkesätt härutinnan vore för väl kända, hade
konungen förklarat. — »Tiden, som ändrar allt, hette det i ett af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
