Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes bref, torde väl också ändra vårt öde, men inte går det
fort, och det kunna vi ej heller begära.» ... »Hvad som i
processen allra mest ligger dig till last, är noten till salig frun och
budkafveln till dalkarlarna; denna senare känner jag alls icke.
Den första rätten i riket har dömt; rätt eller galet, så fruktar
jag att det på länge ej står att ändra, och kanske aldrig utan
ett visst ord, som låter illa i deras öron, som aldrig gjort
något utan att åsyfta det allmänna bästa och konungens enskilda
väl.» [1] I sitt sista bref från Stockholm skref grefvinnan Armfelt
tröstande: »Den dag skall komma, då du skall blifva justifierad
för hela världen, och alla skola bli öfvertygade om din oskuld,
så visst som skepparens nevö [2] redan tror, det du aldrig haft
en elak tanke mot kung och land.»
Det var dock först i början af September 1797, som
grefvinnan Armfelt kunde meddela, att konungen fattat något
beslut med afseende på Armfelts öde. Konungen, nyss återvänd
till Stockholm från sin frieriresa till Baden, hade lofvat
grefvinnan Armfelt, att order skulle utfärdas till alla Sveriges agenter,
ministrar och konsuler i utlandet, att upphöra med Armfelts
efterspanande — i själfva verket hade detta upphört långt förut
— samt tillkännagifvit, att denne hade rättighet att vistas hvar
han ville utom Sverige. Det var sålunda ett steg till
upprättelse, ehuru ringa, och långt ifrån den fullständiga
rehabilitation, som Armfelt hade hoppats på grund af konungens
yttranden. Det var icke utan bitterhet som han mottog
underrättelsen därom. »C’est la montagne, qui accouche d’une souris»,
skref han. »Gudskelof, jag var därpå preparerad, et qui plus est
— säker. H. M:t har då funnit för godt låta förföljelsen (för
det jag varit honom och hans far attacherad!) upphöra, och jag
är nu i rysk dépendance, och frågan är blott att ombyta exil.
C’est, comme dit le poëte, tomber du donjon au grenier, ty här
har jag nu mer intet annat än bittra kalkar att utdricka, malgré
alla sköna löften.» [3]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
