Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man ser af dessa utdrag, som äro betecknande för Armfelts
skaplynne och sinnesstämning, att motgången icke böjt det stolta
sinnet, och att han bibehållit hvad han själf kallade den
»elevation i tänkesättet», som under allt hans lättsinne och
förvillelserna i hans enskilda och politiska lif dock gifver storhetsdraget
åt hans karakter. Med jubel helsade han det unga
konungaparets förstfödde: »Ära vare himmelens och jordens Gud, skrifver
han från Dresden 9/11 1799, som då ej ännu öfvergifvit Sverige
och dess unge dygdige konung! Jag är så utom mig af glädje,
att jag hvarken kan tänka eller skrifva. Ack, min söta Hedda,
aldrig må du släppa detta barn ur dina ögon! Tre millioner
människors sällhet bero på dess och faderns lif.» Den glada
tilldragelsen, vid hvilken så stora förhoppningar fästes —
förhoppningar, hvilka »prinsen af Vasa» ej kom att realisera —,
firades i Dresden gemensamt af Armfelt och engelske ministern
därstädes Elliot, Gustaf III:s ifrige beundrare, som i nödens stund
liksom Armfelt stått vid hans sida. »Vi hafva bägge haft
tårarna i ögonen och talat om vår gode vän och store kung,
Gustaf III.» Rörande är den ömhet, med hvilken Armfelt i nästan
hvarje bref från denna tid talar om den lille kronprinsen, som
var anförtrodd åt hans hustrus vård: »himlaskänken», »den lilla
ängeln», »Gustaf III:s sonson». »Måtte han aldrig hvila på din
arm utan att erinra dig om den tacksamhet, som vi äro
skyldiga vår odödlige välgörare!»
Upprättelsen följde efter kronprinsens födelse i November
1799. Det innebar i och för sig en orimlighet, att Armfelts hustru
skulle innehafva ett så dyrbart förtroende, under det att han
själf fortfarande var lifdömd och ärelös; hans porträtt, som
grefvinnan Armfelt uppsatt i sin våning på slottet, hvilken af
konungen och hans gemål ofta besöktes, var en ständig påminnelse
om att något borde göras för ändring i hans öde. Utom dessa
hänsyn till grefvinnan Armfelt ansågos äfven general Tolls råd
väsentligen hafva bidragit till att bestämma konungen för att
gifva Armfelt den äskade upprättelsen. Toll var nu i högsta
gunst, och det visade sig, att hans inflytande till förmån för sin
forne olyckskamrat i högmålsprocessen segrade öfver dennes
motståndare. Samtiden undrade öfver att Toll, som dels blifvit
lidande genom Armfelts oförsigtighet, dels i honom såg en
gammal medtäflare om Gustaf III:s gunst, nu ville göra något för
hans återkomst. »När tvänne så heterogena varelser som Toll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
