Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot Ehrenström gjort ett djupt intryck, helst sedan han med
beundran erfarit dennes hållning, »värdig en Romare», under
rättegången. »Det är endast få saker under mitt bullersamma
lif som jag ångrar, har han en gång skrifvit. Mina dårskaper
och mina glada upptåg hafva icke lemnat någon bitterhet
efter sig; men att hafva begått sådana felsteg, som hafva varit
orsaken till andras olycka, det är något, som man aldrig kan
förlåta sig själf. Må Gud bevara min son från att göra sig
skyldig till något dylikt!» [1] Bland de ämnen, som Armfelt
oftast vidrört i sina bref till sin hustru, sedan hon bosatt sig
i Sverige, var frågan om Ehrenströms öde. Han uppmanade
henne att besöka honom, att föra sina barn till honom, och
uttryckte lifligt sin sorg öfver att Ehrenström ej fått sin
upprättelse: »Gud gifve, att jag finge höra hans rehabilitation i
den stil och form, jag önskade! Allt hvad som sker mina
vänner och dem som lidit för mig, rör mig mer än mitt eget
intresse», skref han. Då omsider den länge väntade upprättelsen
kom, väckte detta Armfelts lifliga glädje: »Det har gjort mig en
otrolig känsla; jag grät och fick rysningar. Då jag åter får se
honom, blir jag väl sjuk af den första impressionen», skref han
från Petersburg.
Återseendets ögonblick blef också uppskakande; och
Armfelt säger själf, att han kände sig »physiquement et
moralement décomposé» efter Ehrenströms besök, hvilket egde rum
morgonen efter Armfelts företräde hos konungen. [2] Själf har
Ehrenström lifligt beskrifvit detta uppträde. Med motvilja och
först efter lång tvekan hade han inställt sig hos Armfelt: »Å
ena sidan, säger han, kände jag lifligen minnet af alla de
vedervärdigheter, som jag genom hans förvållande fått röna, och
hvilka qvarlemnat hos mig en rättmätig ovilja mot honom; å
den andra kunde jag icke undgå erkännandet däraf, att han
ingalunda uppsåtligen velat bereda mitt förderf, men att hans
förhållande, liksom de honom undfallande vrånga omdömen om
min person i bref till fröken Rudenschöld, [3] voro endast
följder af hans naturliga och obotliga lättsinnighet.» Hänsyn till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
