Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
comme homme de place», tillägger han med en uppriktighet, som
ej torde hafva delats af mängden bland hans ämbetsbröder i
äldre och nyare tid. [1]
Han var i själfva verket, ej blott i öppenhjärtigheten af
denna bekännelse, en diplomat af egendomligt slag och — det
måste tilläggas — ingalunda mönstergill. Af de yttre
egenskaper, som af ålder ansetts tillhöra diplomatens yrke, älskvärda
umgängesgåfvor, förbindligt väsen och sinne för att upprätthålla
sitt lands värdighet — af allt sådant egde han mer än de flesta
samtida. Han hade ett lifligt intresse för allmänna frågor, en
omfattande blick för händelsernas stora sammanhang; i allt hvad
som rörde samtidens politiska ställning uttalade han bestämda
öfvertygelser. Men de åsigter, han hyste, omfattades af honom
med en lidelsefull häftighet, som ohejdadt gaf sig utbrott, inför
furstar och ministrar, vid diplomatiska konferenser, såväl som i
umgängeslifvet och i brefväxlingen, den officiella och den
enskilda. Själf uttalar han sig härom i ett af sina bref. »Jag
säger och skrifver hvad jag tänker, så snart det ej är mot Gud,
konung och regeringssätt: ingen lag kan döma mig därföre.
Fähundar och rackare kan jag ej nog få till mina ovänner, ty
jag ville själf exterminera dem. De som tro sig personelt
förfördelade, hafva rätt att begära af mig satisfaktion, och den
refuserar jag ej den yngste fänrik i konungens tjenst. Då man ej
talar illa om eller förklenar de förutnämnda trenne helgedomar,
eger en fri man och hederlig karl rätt att attackera last och
infami i sina sista retranchementer.» [2]
Han var i Wien densamme, som då han under
förmyndareregeringens början utslungade sina sarkasmer mot
Reuterholm och de franska jakobinerna. I Bonaparte såg han
»jakobinernas» arftagare; han talade på fullt allvar om hans
»Reuterholmiader» i Paris. Om kejsar Frans’ ministrar, vicekanslern
grefve Cobenzl och kabinettsministern grefve Colloredo —
visserligen icke heller egnade att ingifva större vördnad och
förtroende — yttrade han sig med samma ringaktning som tio år
förut om den svenska förmyndarestyrelsen.
Dessa egendomligheter gifva åt Armfelts diplomatiska
brefväxling från Wien en starkt personlig karakter, ovanlig i
ämbetsskrifvelser af detta slag; men de kunna ej annat än öka deras
intresse, äfven under en tid, då politiska uppgifter af större vigt
ej förelågo. Hans depescher öfverflöda af infall och bittra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
