Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syntes, såsom historieskrifvaren Joh. v. Müller, Armfelts vän, vid
denna tid yttrade, »ej hafva någon högre ärelystnad än att vara
den siste, som ginge under». [1]
»Österrike och Preussen», skrifver Armfelt i en af sina
tidigaste depescher från Wien, »erinra i sitt förhållande till
Frankrike om Asiens beherskare, hvilkas välde hotades af romarna och
som af dem blefvo underkufvade, mindre genom vapnens makt
än genom inbördes oenighet och genom sina politiska missgrepp.»
— Innan den unge kejsaren af Ryssland ännu visat en bestämd
hållning gent emot Frankrike, ingaf ej heller ryska hofvet
Armfelt något förtroende. Han liknade detta i början af 1803 vid
»en barnkammare, där en tredjedel af ungarna äro stolta öfver
att kunna läsa rent, och alla samtliga tala om det de icke
förstå eller kunna uträtta». [2]
Han förde detta fria språk icke blott i sin brefväxling, utan
äfven muntligen. Kejsar Frans såg likväl till en början gärna
den älskvärde och öppenhjärtige svenske ministern och inlät sig
ofta i samtal med honom, ehuru denne lika litet inför kejsaren
som annorstädes lade band på sin tunga. Länge mottogs han
med en alldeles särskild utmärkelse, icke minst vid de
fältmanövrer, som han i kejsarens sällskap bevistade på hösten 1803,
då Wienerhofvets stela etikett för honom upphäfdes. [3]
Kejsaren och hans bröder uppmuntrade, enligt Armfelts egna ord,
hans frispråkighet och uppriktighet. »Jag lyder, skrifver han,
och ehuru sanningen ej alltid är behaglig för så delikata och vid
dess ljud ovana öron, kan jag ej annat än berömma mig af den
godhet, med hvilken min gammalmodiga välmening blifvit
ansedd och erkänd.» [4] Kejsaren bibehöll i det längsta sin
personliga välvilja för Armfelt; icke så hans ministrar, för hvilka de
skarpa sanningarna och de bitande infallen i längden icke kunde
vara behagliga. [5]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
