Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skildringarna äro starkt färglagda; men i det hela har
historien gifvit Armfelt rätt i den stränga dom, han fällt öfver
Österrike och dess ledande män vid denna tid. Det var början
till dess långvariga förnedringsperiod under Napoleon. Så väl
Österrike som Europas öfriga stater skulle hafva behöft
statsmän af annat slag för att göra motstånd mot den franska
revolutionens väldige son, som nu lade grunden till sitt despotiska
världsherravälde. Grefve Ludvig Cobenzl, kejsarstatens
utrikesminister, mot hvilken Armfelt företrädesvis riktade sina
sarkasmer, hade genom långvarig öfning förvärfvat en färdighet i
diplomatens yrke, som fört honom till den höga post, han med
berömlig arbetsamhet beklädde. Men statsmannens egenskaper
saknade han alldeles: i hans vidlyftiga politiska betänkanden
söktes förgäfves själfständiga tankar eller blick för den allmänna
ställningens kraf. »Hade han sörjt för dagens behof», säger den
österrikiske historieskrifvare, som senast tecknat Cobenzl’s
utrikespolitik, »så var han nöjd: det var en politik för dagen och
för tillfället, och hans verksamhet egnades icke åt genomförandet
af ett politiskt system». [1] I stället för att intaga en bestämd
ställning i den europeiska konflikten, sökte österrikiska kabinettet
vid tiden för Armfelts vistelse i Wien framför allt att stå väl
med alla. Medan den djupaste underdånighet visades franska
republikens förste konsul, pågingo underhandlingar med
Ryssland för en närmare anslutning till detta land, äfven sedan den
unge tsaren på sommaren 1803 afgjordt ställt sig bland
Frankrikes motståndare. När förhållandena under följande år
tillspetsades, befann sig Österrike, enligt Cobenzl’s egna ord, »entre
l’enclume et le marteau», mellan hammaren och städet; det blef
allt svårare att bevara den passiva rol, som man uppställt som
sitt önskningsmål. I det längsta fortsattes dock denna tvetydiga
politik; det var så godt som genom tvång från Rysslands sida,
som Österrike omsider 1805 förmåddes att biträda koalitionen
mot Frankrike. [2]
Lika oklar var Österrikes ställning till Preussen, ehuru
försök gjordes till närmande mellan dessa båda om maktställningen
i Tyskland rivaliserande makter, hvilka nu endast syntes täfla
i underdånighet för Frankrike. Ännu mindre än af Österrikes
ledande män kunde energiska steg väntas af konung Fredrik
Wilhelm III under Haugwitz’s inflytande. Konungen af Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
