Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hos konungen regerar en evinnerlig kallelse att göra
krig», hade Armfelt skrifvit till sin hustru från München i
Januari 1804. »Jaga kungen i Preussen ur tyska riket och
Bonaparte från franska tronen äro två favoritidéer. Dessa förslag
äro ej lätta och fordra makt och geni. Tid, tålamod och en
klok politik kunna bereda för Sverige mycket fördelaktiga
chancer; men om vi kasta oss i hvad affär som helst, utom sådana
som röra vår inre hushållning, så spela vi ej allenast om
allmänt väl, men vi exponera oss för en dödande ridicule, och
hafva ej Gustaf III:s snille och talents för att bota och hjälpa
ett misstag. Jag önskar, att de som från Sverige tillskrifva
H. M:t, [1] sökte med försigtighet insinuera vårt behof utaf att
vinna tid och profitera af konjunkturerna, som verkligen kunna
vara oss favorabla.»
I dessa ord ligger Armfelts politiska trosbekännelse med
afseende på Sveriges utrikes politik under en lång följd af år.
Utan tvifvel var han, så väl som hans konung, en af
Bonapartes mest förbittrade motståndare, och till de lockelser, [2]
denne i Karlsruhe och i München vid denna tid lärer hafva
framställt för den unge konungen af Sverige, hade Armfelt icke
velat lyssna, lika litet som hans konung. Han hade ej ord nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
