Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stämplingar tagit sig anledning till fängslandet — på badiskt område
— af hertigen af Enghien, till dennes bortförande till Paris och
till hans afrättning i Vincennes den 20 Mars 1804. Två
månader efter denna blodiga gärning, som ej ens af Napoleons
ifrigaste beundrare kunnat försvaras, lät han förklara sig för
Fransmännens kejsare och fordrade att såsom sådan blifva erkänd af
Europas hof.
Bekant är den djupa och berättigade indignation, som den
oskyldige furstens mord väckte öfver hela Europa — hans enda
brott var att han var af Frankrikes gamla konungaslägt — och
huru motvilligt Europas hof fogade sig i att erkänna den nye
kejsarens värdighet. Hos Napoleons egen närmaste omgifning
väckte våldet en allmän förstämning. [1] Högt och allmänt
yttrade man vid det försigtiga hofvet i Berlin sin afsky för
usurpatorn, ehuru man officielt föll undan för den hotande hållning,
som den nye kejsaren genast var färdig att intaga. Vid ryska
hofvet, så väl som vid det svenska, anlades djup sorg efter den
mördade fursten; England fick en ny anledning att verka för
en koalition mot arffienden. Dess minister i Wien Paget
inlemnade med anledning af denna katastrof diplomatiska
skrifvelser till Österrikiska hofvet, som enligt Armfelts berättelse
slutade med att yrka det fredsälskande kabinettets utbyte mot ett
annat. Enligt Armfelts uppgift hette det där om Cobenzl: »Sans
le renvoi de ce misérable ministre, l’empire et la maison
d’Autriche sont perdus.» [2]
Om stämningen i Wien skref Armfelt: »Den konsternation,
som hertigens af Enghien mord här förorsakat, är ej att beskrifva.
Man flyr franska missionen som djäfvulens anhang.» [3] — Men
vid hofvet i Wien iakttog man, allt detta oaktadt, samma ton af
ödmjuk undfallenhet som förut.
Konung Gustaf Adolfs vrede öfver hertigens af Enghien
bortförande och afrättning samt hans protester i ord och
handling, så väl mot våldsgärningen som mot Napoleons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
