Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsarvärdighet, äro kända af historien. Hans sändebud i Wien delade
hans förbittring och behöfde ej uppmanas att gifva lifliga
uttryck åt denna känsla. Genom våldet emot hertigen af Enghien,
förklarade Armfelt omedelbart efter underrättelsen därom för
grefve Cobenzl, hade rikets territorialrätt blifvit våldförd;
såsom tysk riksfurste och nära slägtinge till den furste, hvars
landsherrliga rätt blifvit kränkt, ansåge konungen af Sverige
att detta tilltag borde bestraffas. Någon förhoppning om verkan
af denna förklaring hyste Armfelt dock ingalunda. Han trodde
att Österrikes hela åtgärd komme att inskränka sig till några
»banala föreställningar» genom österrikiska ministern i Paris hos
»medborgaren Talleyrand»; »genom evig undergifvenhet hoppades
man kunna afvända det rasande vilddjurets vrede.» [1]
För sin egen del var Armfelt i sitt innersta upprörd och
gaf på alla sätt luft åt sin förbittring. »Hvarje man af ära, som
ej vill bli slaf af usurpatorer och mördare, bör tillbjuda sin sista
blodsdroppe och sitt lif åt den som vågar det ädla företaget
att krossa hydran», skref han till konungen. [2] Armfelts helsa
led af den våldsamma sinnesrörelsen, och hans bref till sin
hustru måla lifligt hans upprörda sinnesförfattning. »Jag är ej
gjord för att vara mördare, eller för att anse som saint devoir
att göra af med våra medmänniskor», skrifver han efter första
underrättelsen om mordet. »Men jag tycker att himlens och
jordens erkänsla borde vara dens lott, som skilde oss vid en
tyrann, hvilken afgrunden skapat för att tillintetgöra alla
samhällsband.» — Och ännu en månad senare, i början af Maj 1804,
heter det, såsom svar på en uppmaning att yttra sig med mera
försigtighet: »Nu är momenten kommen, då allt hederligt folk
böra visa sig som de äro, och en demarkationslinie dragas
emellan dem och kanaljerna... Nu är förlåten sönderrifven, och
den blodhunden Robespierre II i sin rätta och fulla dager. Som
jag ej kan med värjan i hand få slåss med honom, så
ansåge jag som en ära att få blifva ett offer för ärans och
mänsklighetens sak.» »En större scélérat har aldrig jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
