Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Februari var samlad utanför Stralsund, beräknades till omkring
15,000 man.
Februari och Mars månader räckte denna Stralsunds första
belägring, under hvilken Essen och Armfelt förde befälet öfver
de svenska trupperna. Fienden närmade dag för dag sina
fältverk, och försvararnas verksamhet var oaflåtligt riktad på deras
förstörande. Ständiga träffningar egde rum, »i sig själfva
tjenande ej till annat än att fixera vår opinion om oss själfva och
den oöfvervinnelige fiende, vi hafva emot oss, samt äfven gifva
officer och soldat litet krigsvana». [1] Armfelt fann fransmännen
»ej så farliga. Mera krigsvana, bättre förstå de kriget än vi;
deras generaler äro efter min öfvertygelse ej allenast habila, men
lärda. Allt är kalkyleradt hos dem, och organisationen af deras
stab, kommissariatet m. m., samt hvad till den stora taktiken
hör, öfver allt hvad man kan imaginera sig; men soldaten, à
quelques élus près, är l—t och officerarna röfvare». För de
svenska bajonetterna hade fransmännen »en deciderad aversion», säger
Armfelt; och han använde gärna och med framgång detta gamla
svenska vapen mot fiendens gevärseld vid skärmytslingarna
utanför Stralsund.
Andan bland de svenska trupperna var »gudomlig», enligt
Armfelts ord, ehuru soldaternas förplägning m. m. under deras
högst ansträngda tjenstgöring lemnade mycket öfrigt att önska,
och fastän sjukligheten mycket tilltog. Hos de tyska trupperna
bland besättningen var förhållandet annorlunda. Af dem
deserterade många till fienden och tjente som franska spioner; dessa
»kanalje tyskar» talte om att öppna fästningens portar för
fienden. — Själf syntes Armfelt ofta vid rekognosceringarna utanför
fästningen: fienden kände väl hans hvita häst, och det uppgafs,
att man i det franska högqvarteret satt ett pris af 100
louis-d’orer jämte hederslegionen för att taga honom död eller
lefvande. [2] Om sitt lif var han lika litet rädd som i Finland
1788—90. Han hade, för att använda ett af hans egna uttryck,
»ej gjort kärleken till lifvet till sin hufvuduppgift». [3] »Där
soldater finnas, skrifver han till sin bekymrade hustru, måtte väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
