Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven under de mörka dagarna af Gustaf III:s tid hade glädjen
ej alldeles upphört att vara gäst i Sveriges hufvudstad.
Förmyndareregeringen och Gustaf IV Adolfs andelösa, pedantiska
regemente hade jagat den på flykten, redan innan de politiska
olyckorna spridt sorg och grämelse i fosterlandsälskande sinnen,
och det däraf följande ekonomiska betrycket satt bekymrets
prägel på det yttre lifvet. »Det tempel, som Gustaf III uppreste
för smaken och konsterna», skref en samtida till Armfelt året
före hans återkomst, »är nu alldeles tillslutet. Glädtighet och
nöjen äro försvunna, trumpna anleten förråda kalla hjärtan och
tvungna seder.» I Gustaf IV Adolfs hof hade trumpenheten sitt
högqvarter; och den yttre glansen af hofvets lif hade längesedan
försvunnit ur Stockholms synkrets. I Tyskland, på Beckaskog,
i Malmö, på Gripsholm eller på Haga vistades det kungliga
hofvet sedan åratal tillbaka; — endast icke i Stockholm.
Och det syntes vara ohjälpligt »förbi med snillets tid i
Sverige»: Kellgren och Schröderheim voro borta, Bellmans lyra
hade för alltid tystnat, liksom hans samtida sångarfränders af
lägre ordning. Af skaldekretsen kring Gustaf III voro visserligen
ännu qvar Oxenstjerna, Adlerbeth och Leopold; men de lefde i
en tyst tillbakadragenhet, som den allmänna stämningen fullt
förklarade. De nya krafter, som några år senare i svårtydda ord
och med pockande later fordrade uppmärksamhet framför de
gamla, hade ännu icke framträdt offentligt; men redan 1805
kunde Leopold i ett bref till Armfelt förutsäga, att »vår
vitterhet befinner sig nu i lyftningen till det sublimare febuseriet
och håller på att göra hvad Kellgren kallade det stora tyska
språnget.»
»Inter arma silent Musæ»; men under Europas strider på
valplatserna och i kabinetterna, som Armfelt kunnat bevittna på
närmare håll än de flesta samtida, hade han oförminskad
bevarat den kärlek till fosterlandets sånggudinnor, hvilken hans begråtne
konung hos honom inplantat. Den gifver sig stundom luft i
förtroliga meddelanden på ett nästan öfverraskande sätt —
öfverraskande hos en man, som tillbragt en stor del af sin lefnad i
främmande land och under kosmopolitiska inflytelser. Med
grämelse erfor han i utlandet, att svenska teatern förföll och
slutligen stängdes, att de gustavianska skalderna ej längre så högt
aktades i hans fädernesland, att i umgängeslifvet och
sällskapsnöjena röjdes en »anti-svecicism», som aldrig vågat sticka upp
hufvudet under Gustaf III:s tid.
Hos sina närmaste ville han motverka dessa tidsströmningar.
Sin dotter uppmanade han från Wien 1804 att läsa Kellgrens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
