Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Leopolds dikter: »Du skall ingalunda i dem finna den
svenska språkets fattigdom och de triviala uttryck, som påstås af
dem som icke känna vårt språk. Eller läs Bellman, som är
öfverlägsen Anakreon och som har en ojämförlig rikedom på
tankar och uttryck! Sedan du läst dessa författare, behöfver du
icke blifva svaret skyldig åt Hamilton och andra som utgöra
societeten hos Fersens.»
Den här nämnde friherre Hugo Hamilton var vid denna tid
direktör för kongl. svenska teatern, och det var målet för hans
sträfvanden att få det svenska skådespelet — ersatt med ett
franskt. Känd för sin qvickhet och såsom en älskvärd
umgängesman, var han, liksom grefve Axel Fersen, helt och hållet
fransman till sin bildning och seder; under många års vistelse i
Frankrike hade dessa båda män blifvit främmande för Sverige
och dess språk. Att Gustaf III:s åt »Patriis Musis» helgade
stiftelse skulle vara i så främmande händer, väckte Armfelts lifliga
förtrytelse. »Jag hör, att tjocka Hamiltons aversion för allt
svenskt», skref han (1805), »skall göra, att han i grund förstört
operan och alla uppväxande talanger samt gifvit sista coup de
grâce åt dramatiska teatern... Jag trodde ej, att han så litet
skulle respektera salig kungens minne och hans verk.» Han
tillade: »Jag är så förgrymmad häröfver, så att jag tänker taga
till klubban och i något svenskt papper apostrofera den
anti-svecicism, som nu så grufligen råder.» Sverige egde inom sig,
ansåg han, alla villkor för att upprätthålla en nationel dramatisk
konst; att låta den förfalla, vore »ett oförlåtligt brott.» I bref
till Hamilton själf, till hvilken Armfelt och hans familj för öfrigt
stodo i vänskapliga förhållanden, dolde han icke sin åsigt. [1]
Armfelts vittra bildning var ej alldeles obetydlig: hans
beläsenhet röjer sig mångenstädes i förtroliga meddelanden. Efter
tidens sed i hans studieår var det dock företrädesvis den franska
litteraturen som han lärt känna. Alldeles främmande för den
latinska och italienska var han icke; men i Englands och
Tysklands litteratur torde han hafva varit föga hemmastadd.
Öfverhufvud betraktades tyskan vid denna tid — det var dock
Schillers och Goethes tidehvarf — af dem, som tillegnat sig det 18:de
århundradets franska bildning, knappast som ett kulturspråk. Det
var på den lärda vägen, genom universitetsstudierna, som tyskan
i vårt land blef erkänd såsom sådant. — »Den tyska poesien»,
skrifver Armfelt i ett bref till sin dotter, »har ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
