Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fördelade på trenne brigader, ryckte de svenska trupperna
på utsatt dag in i Norge. [1] Utan nämnvärdt motstånd
besattes af andra och tredje brigaden under de närmast följande
dagarna Haneborg och Blakjærs skans vid Glommen samt passet
vid Örjesjön längre söderut. Första brigaden, som framryckte i
nordligare riktning mot Kongsvinger, och hvars rörelser leddes
af Armfelt personligen, hade d. 18 April en allvarsammare strid,
hvilken kröntes med en framgång, som syntes vara ett godt
förebud för fälttågets fortsättning.
Striden gällde förskansningen vid Lier, ett utanverk till
fästningen Kongsvinger, beläget på östra sidan af Glommen.
Vägen till Kongsvinger försvarades af danske öfversten De Seue
med omkring 1,200 man och artilleri, oberäknadt besättningen i
Kongsvinger. Skottväxlingen började på förmiddagen, och
striden räckte till kl. 7 på aftonen, då de norska trupperna i fullt
språng flydde öfver Glommen till fästningen, förföljda af
svenska husarer, och ställningen vid Lier intogs af svenskarna.
Under eftermiddagen hade Armfelt personligen fört befälet. Han
erkänner själf, att det en stund »såg illa ut för oss», och var
betänkt på att draga sig tillbaka och uppgifva försöket. Men
striden vände sig till svenskarnas fördel, väsentligen genom
majoren Hårds och kaptenerna v. Matérns och Anckarsvärds raska
uppträdande. Anfallet försvårades betydligt genom den branta
och otillgängliga terrängen. »Jag stormade en backe, skrifver
Armfelt, där, så sannt Gud lefver, jag aldrig trott mig kunna
uppkomma, utom att det var en half alns snö, som hindrade
marschen.» Själf var han den förste, som stormade upp för den
otillgängliga höjden, berättar han i ett annat bref. I döda och
sårade förlorade fienden i denna träffning omkring 100 man;
nära samma antal togs till fånga. Svenskarnas förlust utgjorde
50 man döda och 66 man sårade. — Den danske befälhafvaren
öfverste de Seue fick uppbära hårda förebråelser för sitt
förhållande och miste sitt befäl. [2]
I Sverige väckte denna framgång stora förhoppningar och
mycken glädje. Konungen skyndade att upprepade gånger i
bref till Armfelt betyga sin tillfredsställelse: han tackade därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
