Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttalat om kontrarevolutionära stämplingar, råda i frågan om
Armfelts entledigande från armébefälet, ville ej låta saken gå
längre. Han vägrade att emottaga Armfelts afskedsansökan
från presidentskapet i krigskollegium och från armén samt
uttryckte sin bestämda önskan, att han skulle stanna qvar
åtminstone till riksdagens slut. Möjligen ansågs det, att Armfelts
brådstörtade afsked skulle väcka för stort uppseende, möjligen vågade
konungen och hans nye rådgifvare ej spänna bågen för högt
vid tanken på de osäkra förhållanden, i hvilka Sverige och
successionsfrågan ännu befunno sig.
Till mångas förvåning syntes sålunda den afsatte
generalen efter sin återkomst till Stockholm åter vid Karl XIII:s
hof och omhuldades skenbarligen med samma välvilja som förr
af den gamle konungen. [1] Men bitterheten i Armfelts sinne
dröjde oförminskad qvar; och från denna tid var han, utan
att taga del i de allmänna angelägenheterna, en af de mest
bemärkta i den krets af missnöjda, som utgjorde föremål för
de styrandes ständiga misstankar och som af dem
oaflåtligen bevakades. »Gustaf III:s staty står qvar ännu lika skön»,
skref han till sin ungdomsvän Aminoff i Finland; »men hans
ätt är drifven i landsflykt, hans regeringslagar
öfverändakastade, hans hemliga och uppenbara fiender hafva fått fägna sig
öfver uppfyllelsen och fullbordandet af alla mot honom gjorda
önskningar och af alla de planer, som hans mäktiga snille
déjouerade. Den regeringslystnad, som han tyglade, det
själfsvåld, som han qväfde, den parti-ilska, som han släckte, börja
åter att till Sveriges olycka röra sig, väckas och upplåga. Hans
fädernesland, som han så högt älskade, är styckadt och
försvagadt; svenska namnet, som han satte så högt, har förlorat sitt
gamla anseende.» [2]
Det var sålunda ej blott den enskilda harmen, utan ock
bekymren öfver fäderneslandets öde, som förde Armfelt i de
missnöjdas läger. Ryska freden och Finlands förlust,
riksdagens oändliga tvister, som syntes många förebåda ett
återvändande af tiden närmast före 1772, Karl XIII:s allt mer
tilltagande andliga och kroppsliga svaghet, hans rådgifvares
vacklande hållning och inbördes oenighet — allt ingaf Armfelt och
hans meningsfränder dystra framtidstankar. Särskildt gick dem
till sinnes det sätt, hvarpå den afsatta konungafamiljen fördes
ur riket. »En skön qvinna, skref han i slutet af år 1809, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
