Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»faktionen hade redan med missnöje sett, att han ej lät styra
sig af dem.» Det var, såsom vi skola se, yttranden och
insinuationer liknande dessa, som rågade måttet af den ovilja,
hvarmed Armfelt betraktades af de styrande, och som slutligen
föranledde den anklagelse, hvilken medförde hans nya landsflykt.
Eftervärlden behöfver ej öfvertygas om grundlösheten af
dessa beskyllningar, liksom äfven de verkliga historiska forskare
torde vara lätt räknade, som i våra dagar sätta tro till de
anklagelser i samma syfte mot gustavianerna, som blifvit
framställda af Adlersparre och hans anhängare. Armfelt var
emellertid ej ensam om den tankegång, som ansåg kronprinsens lif
dyrbart för den gamla dynastiens bevarande. Mer än en af
hans meningsfränder förde samma språk som han; [1] och i själfva
verket låg det nära till hands under denna upprörda tid, att den
smädelse, som framkallade det Fersenska mordet, möttes af
motanklagelser från dem, som i Fersens och hans systers,
grefvinnan Pipers, person ansågo sig hafva blifvit skymfade, helst som
de voro fast öfvertygade, att de i kronprinsen mistat en
beskyddare för sina syften.
Om den sorgliga händelsen d. 20 Juni 1810, då Sveriges
riksmarskalk, under utöfning af sitt ämbete och under pågående
officiel högtidlighet, i de paraderande truppernas åsyn föll offer
för folkyran, innehålla Armfelts förtroliga bref många yttranden,
som lifligt måla hans upprörda stämning. »Quelle horreur, quelle
infamie, quelle atrocité barbare!» utropar han efter mottagandet
af underrättelsen härom. »Våra kannibaler i Stockholm gå fullt
upp mot de parisiska. Men, i Herrans namn, hvad gjorde
trupperna? Hur kan sådant ske midt på ljusa dagen under en
procession, där eskort och militär existera? Om polisen vore
aldrig så dålig, så är det ju hvar karl af ära och hjärta gifvet
att själf göra polis och hämna ett våld af sådan natur.» Han
fann det vara en skam att vara svensk. »Hvad hafva vi varit
sedan tjugo är tillbaka? Konungamördare, revolutionärer, vårt
konungapars fångvaktare, utan aktning för våra grundlagar.
Upplösningen har börjat uppifrån.... Hvart skall man fly? I
sanning, det är endast grafven, som erbjuder en säker
tillflyktsort.» — Några dagar senare skrifver han med afseende på
generaladjutanten Silfversparres — densamme, som handgripligen
biträdt vid Gustaf IV Adolfs arrestering — bekanta misslyckade
försök att rädda Fersen undan pöbelns raseri: »Någon sade mig
i går afton, att Silfversparren skulle svarat Fersen, då han bad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
