Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom obekant. »Om jag ej mycket bedrager mig, heter det,
har denne prins fattat idéer om successionen, som vida öfvergå
i klokhet de beslut, riksens ständer tagit; och det skall icke
oroa mig, hvad som i en framtid kan hända, så länge han får
blifva fast i de beslut, han synes tagit.» [1]
Katastrofen på Qvidinge hed i Skåne afklippte dessa
förhoppningar, till sorg ej mindre för 1809 års män, hvilka från
början i Karl August sett Sveriges räddare, än för deras
motståndare. Armfelt betecknar kronprinsens död som en »olycka
öfver all beskrifning, efter denne furste, ehuru ej ett snille, var
verkligen en hederlig karl, som ej kunde länge förblifva i
lycksökares och bofvars händer, som ville väl, och som vid
uppträdandet på Svea tron ansåg sig skyldig att adoptera och till
konung dana Gustaf III:s sonson. På detta senare var jag
förvissad af flera omständigheter, som framtiden skall tydligen
uppdaga.» I bref till sin hustru yttrar han, efter mottagandet af
sorgeposten, genast sin tanke, att »händelsen ej såg naturlig ut».
Han uttryckte den farhågan, att den i hela Europa skulle
»sättas på en nations räkning, som redan briljerar med
konungamord, konungaarresteringar och andra märkliga uppträden,
hörande till tidehvarfvet».
Men Armfelts misstankar om Karl Augusts förgiftning —
hvilka han dock vid närmare besinning uppgaf — gingo i en
helt annan riktning än de, som uttalades af Adlersparre och
som för anhängarna af dennes historiska skola, oaktadt alla
motbevis, ännu äro en trosartikel. Icke gustavianerna, utan 1809
års män, kunde enligt Armfelts åsigt hafva intresse af
kronprinsens undanrödjande. Det låg därför nära till hands att
härför göra dem ansvariga, liksom för mordet på riksmarskalken
Fersen, hvilket bildade den tragiska slutakten i det svenska
revolutionsdramat.
Till sin hustru yttrade Armfelt i ett bref på sommaren
1810 den förmodan, att den som ställt till ej allenast Fersens
mord, utan äfven kronprinsens, om ett sådant egt rum, vore
ingen annan än — Adlersparre! Detta skulle naturligtvis hafva
skett af fruktan för att få prins Gustaf på tronen och i
förhoppning att få styra under anarkien och oredan. »För att få
Gustaf Adolfs son på tronen, behöfde man endast se den
omkomne kronprinsen lefva, ty man ignorerar ej hans plan i den
vägen, efter han ämnade adoptera och uppföda honom»; och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
