Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alexander har han själf på det mest slående sätt vederlagt, sedan han
trädt i närmare beröring med den ryske själfherskaren. Under
senare år såg han upp till Alexander med tacksamhet och
beundran.
Under dessa dagar anlände efter hvarandra till Petersburg
underrättelserna om Karl Augusts död, om Fersenska mordet
och om sammankallandet af riksdag; och medan Armfelt ännu
var qvar i Finland, blef utgången af det nya tronföljarevalet af
honom känd. Alla dessa tilldragelser, i förening med tanken
på det kära Åminne, bidrogo omsider till beslutet att lemna
Sverige för alltid och bosätta sig i Finland. Beslutet var
befästadt, innan Armfelt återvände till Sverige.
Vi hafva sett, att han uppriktigt beklagade kronprinsens
död, och att den Fersenska katastrofen djupt upprört honom.
Han kände som en förödmjukelse den ringaktning, hvarmed
Sverige betraktades i Petersburg, på grund af hvad där förefallit.
»Sverige anses här som en utlefvad man, som ligger i själtåget
och ej ger andra lifstecken ifrån sig än konvulsiva ryckningar af
fanatism. Och Gud vet, om de icke hafva rätt!» skref han i
slutet af Juni. Den nya valriksdagen ville han icke se — »jag
har sedan gammalt undvikit dåligt sällskap!», sade han. »Deras
väljande kan icke blifva långt. Vill Napoleon säga hvem de
skola taga, så blir det den.»
Till Sverige ville han sålunda icke återvända; och bref
därifrån hade, såsom vi sett, äfven ingifvit honom tanken på att
hans lif, lika så väl som Fersens, kunde vara i fara. Kort efter
återkomsten till Åminne skref han till sin hustru: »Mitt parti att
flytta från Sverige är fullkomligen taget; men den fegheten att
icke visa mig där och att icke själf presentera mitt
afskedsmemorial, kan jag aldrig falla på. Mitt lif är i Herrans hand,
hvarest jag ock mig befinner. Den som med våld skall taga
det, skall ej få det af mig för intet; van att omgifvas af faror
och mördare, får jag ånyo sätta mig i den positionen och bereda
mig på mitt öde som en gammal soldat. Låta bulta mig till
döds kan jag icke; men väl springa på dolken eller svärdet, för
att stupa som jag lefvat. Således kommer jag till Stockholm i
September, gör där en kort sejour, anhåller om mitt afsked, och
om jag får ett bref, jag väntar från Berlin rörande Vavas affär, [1]
så reser jag dit i slutet af oktober.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
