Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man lefver, men ära och rättvisa af eftervärlden. Reste à savoir
hvad som är bäst? Mitt val är gjordt.» [1].
Endast en man i Ryssland har under tiden närmast före
Armfelts uppträdande genom monarkens förtroende intagit en
motsvarande ställning: det var rikssekreteraren, den ryktbare
Speranski. I Rysslands historia — och äfven i Finlands — är
hans namn med rätta hedradt; han var en bärare af den nya
tidens reformatoriska sträfvanden och liberala idéer. Alexander
trodde sig i honom hafva funnit den man, som kunde realisera
de drömda statsideal, hvilka han själf sedan ungdomen omfattat.
Under åren 1809—1811 var Speranski, ehuru ej till namnet, hans
allrådande förste minister, på många områden omskapande
bestående förhållanden i öfverensstämmelse med den vesterländska
bildningens fordringar. Han började ett i stor stil anlagdt
lagstiftningsarbete, införde ett nytt finanssystem, omorganiserade
förvaltningen, inrättade den nya statskonseljen, hvari han själf
blef föredragande; han inskränkte ministrarnas makt; han
framlade slutligen ett förslag till konstitutionell författning för
Ryssland.
Ännu då Armfelt i Oktober 1811 anlände till Petersburg,
stod Speranski i oförminskad gunst hos Alexander. Den
allmänna meningen i vissa kretsar hade väl börjat vända sig emot
honom, och redan 1810 hade den ryktbare ryske
historieskrifvaren Karamsin mot honom riktat sin bekanta skrift »Om det
nya och gamla Ryssland», hvilken med förbittrad skärpa
klandrade hans åtgärder. För sin sak hade Speranskis motståndare,
hvilka mest tillhörde Rysslands högre klasser, äfven vunnit
kejsarens inflytelserika syster Katarina, hertiginna af Oldenburg,
som var högst populär i Ryssland. Men kejsaren behöll sin
tillit till sin rådgifvare och kände sig personligen sårad, då han
ansåg, att anmärkningarna mot Speranskis reformer drabbade
äfven honom själf. [2] Speranskis konstitutionsförslag 1811 hade
särskildt väckt oro, och det hade, oaktadt Alexanders
benägenhet därför, icke lyckats att besegra riksrådets motstånd. Äfven
kejsarens moder sades hafva gjort sitt inflytande gällande mot
Speranski i denna fråga [3] Men ännu bibehöll han sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
