Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Napoleons segrar öfver de allierade vid Lützen och
Bautzen i Maj 1813 syntes emellertid visa, att hans motståndskraft
ännu ej var bruten, och att »restaurationens» tid ännu kunde
blifva aflägsen. I början af Juni 1813 afslöts ett stillestånd och
Österrike uppträdde — eller låtsade uppträda — som
fredsmedlare.
Allt detta väckte Armfelts lifliga bekymmer: han såg sina
förhoppningar för Europas framtid åter nära att grusas. »Mitt
humeur är svart, mina idéer sombra, min opinion om framtiden
förtviflad», skref han i Juli 1813. Företrädesvis vände sig hans
förtrytelse mot Österrike och dess vacklande hållning.
»Machiavelli är en moralisk och ren varelse i anseende till sina satser
och principer, i jämförelse med Metternich och de banditer, som
leda honom, hvaribland — le croirez vous? — Gentz sig
befinner». — Han befarade det värsta af Napoleons list vid
underhandlingarna: »Att slåss med Bonaparte är ej farligt», skref han,
»men att negociera med honom eller vara hans vän — är döden.
Det är vid underhandlingar och under fredens lugn, som han
developperar sina helvetiska moyens och begagnar all den
immoralité, som hans eget hjärta och allmänna korruption bragt
till en stats-kraft. Jag sörjer öfver vår gode monarks öde, men
tackar Gud, att ej hafva varit vid dess sida, då — utan att
kunna hindra det olyckliga, som skett — jag säkerligen brutit
nacken af mig själf och skadat Finland». Han längtade för sin
egen del, säger han, »efter en retraite, som nu mer än någonsin
blir för mig nödvändig; ty aldrig, nej aldrig, befattar jag mig
med allmänna affärer, så snart en fransk ambassadör visar sig
på Petersburgs horisont». [1]
Napoleons eget öfvermod gjorde emellertid slut på
fredsunderhandlingarna i Prag; Österrike slöt sig öppet till
koalitionen; kronprinsen Karl Johan hade redan vid sommarens början
kommit öfver till Tyskland och öfvertog sedermera befälet öfver
nordarmén; och i Augusti 1813 rasade kriget ånyo, till dess att
det kunde anses afgjordt till de förbundnas förmån genom
jätteslaget vid Leipzig den 16—19 Oktober.
Att följa de växlande stämningar, som hos Armfelt
framkallades af dessa stora händelser och af dem, som därefter följde,
kan icke lämpligen tillhöra vår uppgift. Den lidelsefulla
häftigheten mot Napoleon i hans uttalanden är alltid densamma, och
hatet mot »korsikanen» utsträcktes mot hans närmaste, »hela det
bonapartiska packet»: hans hustru, den föga sympatiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
