Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återupprättande, sammanhängt med tanken på det för Finland
betryggande däri, att det ej komme att bli ensamt i sin
undantagsställning inom tsarernas monarki. Han ansåg dock, och med
skäl, att »finnar och polackar ej kunna föras på samma sätt»;
samt hade särskildt betänkligheter mot att organisera den
blifvande statens styrelse i likhet med Finlands. »En lokal styrelse
(i Warschau), apad efter den finska, vore den gröfsta sottis, man
kunde göra», ansåg han. [1] Polens framtid utgjorde föremål för
de öfverläggningar, som under Armfelts sista lefnadsdagar egde
rum mellan honom och den nyss återvände kejsaren. Han fann
då, att frågan blifvit uppskjuten, men hyste fortfarande de bästa
förhoppningar: »Polens öde blir ej definitivt decideradt», skref
han 3/8 1814, »förr än då kejsaren kommer till Wien i
September. Men mig synes som monarken tagit sitt parti, ehuru han
ej talte klart om saken; och är det en gång i hans hufvud, så
sker det. En fastare och orubbligare vilja i stora saker har
sällan funnits.»
Wienerkongressen beseglade, som bekant, först i April
1815 Polens öde. Det blef ett konungarike, och Alexander
skänkte Polen samma år en egen författning, sedan han i
Warschau låtit kröna sig till dess konung. Armfelt fick ej upplefva
denna tilldragelse, hvars förberedelser så lifligt sysselsatt hans
tankar. Ännu mindre fick han bevittna den korta varaktigheten
af det nya rikets konstitutionella lycka: redan vid dess första
riksdag (1818) var det, som kändt är, slut med freden mellan
tsaren och hans polska undersåtar. Historien har berättat om
den kedja af despotiskt undertryckta sammansvärjningar, som
omsider förde till det blodiga frihetskriget 1830, hvars utgång
gjorde slut äfven på skenet af Polens själfständighet.
Framgångsrikare gestaltade sig frågan om Norges
förvärfvande åt Sverige, hvilket, såsom vi sett, sedan gammalt, ända
sedan Gustaf III:s dagar, varit en älsklingstanke hos Armfelt.
Äfven nu låg den honom om hjärtat, ehuru han från sitt nya
fädernesland betraktade denna fråga mindre ur specielt svensk
än ur allmänt politisk synpunkt. Den plan till Norges eröfring
för Sveriges räkning genom ryska trupper norrifrån, som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
