Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han på grund af personliga förhållanden till rikskanslern särskildt
undvika. Oaktadt Löwenhjelm därjämte fäste uppmärksamheten
på det grannlaga i Armfelts personliga ställning till Sverige,
ansåg man sig icke där kunna bryta häfdvunna former; och
förnyad befallning afgick till Löwenhjelm att göra slut på denna
direkta officiela brefväxling med en icke diplomatisk ämbetsman. [1]
Svenske utrikesministern var i sin goda rätt, och förhållandet
var onekligen en anomali: Finland, äfven såsom en stat med
själfständig styrelse, kunde ej på egen hand underhålla
internationella förbindelser. Men saken torde icke hafva undgått att
såra Armfelt, som visste med sig, att han gjort svenska
beskickningen i Petersburg icke oväsentliga tjenster. I dessa
anmärkningar synes han hafva sett bevis på svenska regeringens gamla
afvoghet, oaktadt den upprättelse kronprinsen personligen gifvit
honom; och han har efter denna tid i sina bref ofta yttrat sig
med bitterhet om svenska statsrådet, särskildt om dess främste
man v. Engeström. — »Sveriges Richelieu», som han ironiskt
benämner honom.
Finlands allmänna förhållanden och dess ledande män
bedömdes i allmänhet af Armfelt under denna tid på samma sätt
som förr. Sjukdom och nödtvungen overksamhet bidrogo icke
att stämma honom blidare hvarken mot regeringskonseljen i
Åbo eller mot de motståndare till residensets förflyttning till
Helsingfors, som ansågos hafva sitt tillhåll i Åbo. [2]
Oenigheten mellan de finska patrioterna gjorde honom bekymmer,
och han yttrar i ett bref, skrifvet under hans sista besök i
Finland, följande tänkvärda ord, som för alla tider, ej minst i vår
egen, hafva sin tillämplighet. »Det är genom enighet, som små
samhällen ega bestånd, då de ej af revolutioner öfversvämmas;
det är då de slita sönder sig själfva, som blott en pust fordras
för att fråntaga dem all liknelse af stat. Men», tillägger han,
»huru skall man få galna hundar att bitas med urskillning?» [3]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
