Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
gant tunnare ur av guld eller liknande metall med
vidhängande kedja i samma färg och stora berlocker, allt
gåvor av Coriolanus i anledning av dotterdotterns
lyckliga födelse och hennes vikt: elva skålpund, som
tillskrevs Wilhelms särskilda förtjänst.
Enligt rådande mod, som skarpt iakttogs av Pauline,
rakades Wilhelm numera à la Oscar I med kvarsittande
små polisongtussar under öronen och smala, milt
uppvridna mustascher och en liten sudd till pipskägg i
gropen ovanför hakan: allt nästan kritvitt på röd hy.
Det upptäcktes vidare att Wilhelm hade någon
sångröst, ett slags baryton, och att han även där klangen
fattades i rösten kunde i alla fall klämma till så att det
hördes långa vägar. Öra hade han dessutom, och var
takt-säker. Svåger Paulus, Marskalken, som var självlärd
på fiol, lärde honom noterna, och Wilhelm började göra
täta besök i stadens tobaks- och bokhandel och förde
med sig därifrån det modernaste som fanns att få av
romanser och ballader med mera. Musikintresset fanns i
hela familjen mer och mindre: svärfar Coriolanus hade
ett förstarangspositiv deponerat hos Pauline och han
drog det gärna själv. Pauline gnolade sina valser och
en del annat och hade Wilhelm att dansa pas de deux
dels på tu man hand, dels inför Coriolanus och
svågrarna med kusiner och sysslingar och andra förtrogna
som själva togo sig små solosvängar, synnerligast
svåger Napoleon som var humorist och mimiker.
Släkten var otroligt släktkär men drabbade ihop ibland
för omväxlings skull, och Wilhelm visade sig då vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
