Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
De nya bjällrorna ringde på i en melodi, som oavbrutet
föddes och dog innan man hann fatta meningen —
fastän denna tycktes vara värd att få höra: både ljus och
mörk, vacker och betydelsefull. Det gick en god stund
som Åbergson halvvaket sysslade med att försöka fånga
melodin.
Plötsligt kände han en svår trängsel i strupen ty några
rader i psalmboken började följa med i treklangen,
några rader som han aldrig ville se på, men som han
likafullt kunde utantill, ja mycket mer än utantill; de ringde
i öronen på honom så att han darrade som en gammal
klockstapel. Det var ur en psalm som han mer än en
gång förfasat sig för att Larson skulle få tag i och dra
på med bland sina övriga begravningspsalmer:
— — — Likt späda blomman som föll av
Om våren!
Du i det stilla
Gick ner, du lilla — — —
Han mindes sin dotter — sin dotter — bättre nu än
någonsin. Han mindes allt! — och detta allt det var
— det var — det var de sista två tre sekunderna, blicken,
med det klarnande, förstående, älskande, fordringslösa
uttrycket — hos henne med två års liv bakom sig —
hos henne som späd och hjälplös gick in i Ensamheten
— hos henne, som drog honom nu och som han ville
följa vart som helst, genast, om han bara kunde.
Blicken! — hjärtat klämdes ihop som i ett skruvstäd, och
skrek: Förbarma Dig över oss!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
